Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapitlet XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
135
ljusan låga igen, och de förde oss alla tre med sig, för att göra
oss till en varnagel, som de kalla’t."
"Skändliga, olidliga förtryck!" sade Morton, i det han
halft talade för sig sjelf. "Här är en stackars fredlig menniska,
som endast af barnslig kärlek förleddes att bevista
sammankomsten, och han slås i bojor som en tjuf och mördare, och kommer
sannolikt att dö en mördares död, utan att ens få tillgodonjuta
ett ordentligt förhör, hvilket lagen ej förmenar den sämsta
miss-dådare! Blotta bevittnandet af ett dylikt tyranni, ännu mer
att lida derunder, är tillräckligt att bringa den fegaste slafs blod
i svallning."
"Ja, visst ä’ det orätt att tala illa om öfverheten," sade
Cuddie, som hört och till en del förstått de ord, som
und-sluppit Morton i harmen öfver hans oförrätter — "gamla
hennes Nåd sa’ alltid så, hvilket hon också onekandes hade sina goda
skäl till, då hon sjelf hade en hög värdighet, och jag hörde
också mycket tåligt på henne, för hon sa’ alltid till om en sup,
en tallrik kål eller någonting annat åt oss, se’n hon gett oss
en föreläsning om våra pligter. Men anfäkta de här herrarna
från Edinburgh ge oss någon sup, eller kål, eller hvadj som
helst — nej, inte så mycket som en drick kallt vatten en gång,
och det fast de hänga och halshugga oss, och släpa oss efter
de gemena ryttarne, och ta’ allt hvad vi äga och ha’, alldeles
som vi vore fågelfria. Jag kan inte säga, att jag anser det
beskedligt af dem."
"Det vore bra underligt om ni gjorde det," svarade
Morton med qväfd sinnesrörelse.
"Och hvad som förargar mig mest utaf alltsammans,"
fortfor den stackars Cuddie, "ä’ att de skräflande rödrockarna
komma bland flickorna och ta’ bort våra kärestor. Det skar
mig i hjertat när jag frukost-tiden fördes förbi Tillietudlems
åkrar, och såg röken komma ut ur min egen skorsten, och
visste att någon annan än min gamla mor satt vid spiselvrån;
men jag tror det skar mig ännu djupare, när jag såg den
lättfärdiga ryttaren, Tom Halliday, kyssa Jenny Dennison midt
framför min näsa. Jag undrar på att qvinnor kunna vara nog
oblyga, att göra någonting så’nt, men di ä’ alldeles befängda
efter rödrockar. Jag har ibland sjelf tänkt på att bli’ ryttare,
när jag trott att ingenting annat kunde duga för Jenny — och
likväl vill jag inte klandra henne alltför mycket heller, ty det
var kanske bara för min skull hon lät Tom knyggla till sitt
mössband på det der viset."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
