- Project Runeberg -  Den röda liljan /
213

(1906) [MARC] Author: Anatole France Translator: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Jag har ondt i hufvudet. Man kväfs här.

Le Ménil öppnade dörren på glänt.

Margaretas stämma, som anropade änglarne steg ljus
och skimrande mot höjden.

— Darling, jag skall säga er: denna stackars Margareta
vill icke blifva räddad i världslig mening, och därför blir hon
frälst i anda och sanning. Jag tror på en sak, darling, jag
tror brinnande, att vi alla skola bli frälsta. O ja, jag tror
på alla syndares slutliga rening.

Thérèse reste sig, lång och hvit, med den blödande
liljan vid sitt bröst. Miss Bell lyssnade orörlig till musiken.
Le Ménil tog fru Martins kappa i rummet utanför. Och
medan han höll den utbredd i sina händer, gick hon öfver logen
och den lilla salongen och stannade framför spegeln bredvid
den halföppna dörren. Han snuddade vid hennes nakna
skuldror då han hängde öfver dem den stora kappan af röd sammet,
broderad med guld och fodrad med hermelin, och han sade
helt lågt, men med en mycket kort och tydlig röst:

— Thérèse, jag älskar er. Kom ihåg hvad jag bad er
om i förgår. Jag är hemma hvarje dag, hvarje dag från
klockan tre. Hemma hos oss, vid rue Spontini.

Då hon i samma ögonblick gjorde en rörelse med
hufvudet för att taga emot kappan såg hon Dechartre stå vid
dörren med handen på dörrvredet. Han hade hört. Han
betraktade henne med allt hvad två människoögon kunna
innehålla af förebråelse och smärta. Därefter försvann han bland
vimlet i korridoren. Hon kände det som om en järnhammare
bultade i hennes bröst och blef stående orörlig på tröskeln.

Montessuy kom för att hämta henne.

— Du väntade mig? sade han. Hvad du är ensam och
öfvergifven i dag. Jag skall köra hem er, dig och miss Bell.

*


XXXIII.



I vagnen, hemma i sitt rum, oafbrutet såg hon sin väns
blick framför sig, denna grymma och förpinade blick. Hon
kände honom nu och visste hur nära han hade till förtviflan,
hur lätt han kunde fatta ett plötsligt beslut att icke vilja vara
med längre. På samma sätt hade hon sett honom fly för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:19:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faliljan/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free