Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Månen hängde midt på skeppets spetsprydda köl och
försilfrade takets sluttning.
— Notre Dame! sade hon. Se, hon är tung som en
elefant och på samma gång fin och lätt som en insekt.
Månen klättrar på hennes tak och betraktar henne elakt som
en liten apa. Han har ingen likhet med den landtliga månen
hemma på Joinville. Jag hade en älsklingsväg på Joinville,
en jämn och rak väg med månen i andra ändan. Den sitter
inte där alla kvällar; men den kommer troget tillbaka dit,
full, röd, förtrogen och hemvan. Det är som en granne på
landet, en dam från någon herrgård i trakten. Jag går efter
henne mycket allvarsam, både af artighet och af vänskap.
Men månen här i Paris känner man ingen lust att umgås
med. Det är ingen dam af god familj. Hvad har hon inte
allt varit med om under den tid hon har smugit sig fram
på taken!
Han smålog ömt.
— Åh, din lilla väg, där du gick ensam och som du
tyckte om — som du har sagt — därför att där den tog
slut, där var himmelen, icke särdeles högt, och icke så långt
bort — jag ser den som om jag vore där!
Det var på Joinville, dit han blifvit bjuden af Montessuy
för att jaga, som han hade sett henne för första gången,
det var där han plötsligt hade älskat henne och velat äga
henne. Det var där han en afton i skogsbrynet hade sagt
henne, att han älskade henne; och hon hade lyssnat, tyst,
med ett smärtsamt drag vid munnen och ett obestämdt uttryck
i ögonen.
Minnet af denna väg, på hvilken hon hade brukat gå
ensam om höstkvällarna, gjorde honom rörd och förvirrad;
han tyckte sig åter upplefva den första längtans och de
första skygga förhoppningarnas förtrollande timmar. Han
sökte hennes lilla hand och tryckte den under pälsverket.
En liten flicka, som bar violer i en korg, flätad af
grankvistar, såg att det var två älskande och skyndade sig att
bjuda ut sina blommor. Han köpte en bukett för två sous
och gaf den åt Thérèse.
Hon gick åt katedralen till. Hon tänkte: “Det är ett
stort djur; det är ett vilddjur ur Uppenbarelseboken.“
Vid andra ändan af bron förföljdes de af en
blomsterförsäljerska — men hon var rynkig och skäggig och grå af
ålder och smuts — och hon räckte emot dem sin korg, full
af mimosor och Nizzarosor. Thérèse, som höll sina violer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
