Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bakom den firade skådespelarens yttre elegans och
världsvana, fans det i hans väsen en grofhuggen
brutalitet, hvilken han nog oftast förmådde dölja, men hvilken
ibland tvingade sig fram. Den var dels medfödd och dels
framkallad af den själfmedvetenhet, som framgångarna
både på scenens och kurtisens område alstrat. De utaf
hans älskarinnor, som han varit tillsammans med en längre
tid, hade ofta fått se, huru denna brutalitet förvandlat
honom till en människa utan den minsta takt, grannlagenhet
eller hänsyn. Den hade brutit sig fram i sinnliga
utsväfningar af det råaste och skamlösaste slag såväl som i
blodtörstigt förföljande af den, som icke böjt sig för hans
härskarvilja. Olga hade, under den tid de varit
tillsammans, icke en enda gång fått se något utbrott hos honom
af denna vilddjursnatur, men om hon i detta ögonblick
kunnat se det infernaliska drag, som låg öfver hans mun,
och den lågande förtrytelse, som lyste ur hans ögon, skulle
hon genomfarits af en hemsk rysning. Hvad var denna
man mäktig till, då hans oerhörda fåfänga och egenkära
stolthet blifvit sårad i sitt allra innersta . . .?
Stackars Olga!
Hon hade således icke mindre än tre olika personer,
som jagade sig och som lade ut planer att störta den
jämförelse lugna och lyckliga ställning, som hon för
närvarande åtnjöt under den förmögne grefvens beskydd.
Wilmer höll på att tänka sig tokig, hur han skulle kunna
komma upp till henne, den sinnessjuke kandidat Höglund
slog sina lovar kring huset, där hon bodde, och den
hänsynslöse operettsångaren hade svurit, att hon skulle få
ångra det sätt, hvarpå hon behandlat hans bref.
Hon njöt lugnt af sin präktiga tillvaro – endast
kännande en liten ängslan öfver den kris, hon för hvarje dag
närmade sig – och hade egentligen icke en tanke på, att
några personer därute i den stora jäktande staden
sysselsatte sig så ifrigt med henne och hennes förhållande till
grefve von Reiers . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
