Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tjänsteflickan återkom genast med en förfrågan från
fröken Juliette, om hon inte kunde få stiga på i
sängkammarn, så kunde Olga ligga, hur länge hon ville.
Olga funderade ett ögonblick. Ja, inte var hon just
hågad för att stiga upp. Hon tyckte det var riktigt
behagligt att ligga och dra sig. Det var då förstås ett
påfluget förslag. De hade ju inte känt hvarandra längre än
sedan i går. Men det fick hon ju finna sig i. Hon
tillhörde en klass af kvinnor, mellan hvilka bekantskaper
stiftas hastigt och lustigt. Här går det inte till så afmätt
och ceremoniöst som ibland fint och dygdigt folk.
»Bed henne stiga hit in», sade hon åt flickan.
Inom några ögonblick öppnades dörren från förmaket
och fröken Juliette inträdde.
Olga såg henne nu för första gången i ytterplaggen.
Hon hade en liten sammetsbarett, med en stor, högt i
vädret stående plym, på det starkt krusade håret. Olga
förvånade sig öfver att hon redan hunnit göra stor toalett på
morgonkvisten. Men hon var förfärligt blek och hålögd.
Hon har nog inte sofvit en blund i natt, reflekterade Olga.
I handen höll hon ett parasoll med dyrbart
elfenbenskaft.
Fröken Juliette tog några stora steg direkt fram till
sängen. Olga reste sig och räckte fram handen. Fröken
Juliette tryckte den varmt och kraftigt.
»Förlåt, förlåt . . . hur står det till? . . . Efter gårdagens
olyckliga händelse? . . . Tack så mycket för i går . . .
fröken Löfborg måtte ha sofvit riktigt godt . . . ser ju riktigt
frisk och kry ut . . . ursäkta, att jag stiger på så här
närgånget . . . och så här tidigt . . . det är ju riktigt, som jag
vore en poliskonstapel . . .»
Och så lät fröken Juliette några af sina glaskulor
rulla i strupen.
»Poliskonstapel», sade hon. Olga rodnade. Hon
förstod, att Juliette menade, att hon trängt sig på så häftigt
– men hon kom att tänka på, att hon hört, att
sedlighetspolisen brukade tränga in till »flickorna» så här om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
