Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjette äfventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
246
på molnen och hade uppfunnit en möjlighet att göra detta slags seglats
utan att lida af fuktighet. Sällskapet finner, att detta manér att resa
måste vara mycket beqvämt och mycket angenämt, samt beklagar, att
deruti ej kunna deltaga. Nu befaller Cyprino in mera vin, och ber sina
gäster allesamman helga ännu denna natt hel och hållen åt glädjen - då
de nu åter snart måste störta sig in i allvarsamma, äfventyrliga värf; och
osäkert vore, om af dem, som nu voro i gladt lag församlade, alla
komme att så återse hvarandra. Man samtycker dertill, och begär
enstämmigt af Deolätus, att berätta något om sitt aflägsna fädernesland och sin
resas äfventyr. (Om hans egentliga härkomst, hans ungdoms öden o. s. v.
hade de endast dunkla föreställningar och högst ofullständiga
underrättelser.) Jemväl Lila stannar qvar för att höra derpå, och förenar sina
böner med de andras. I början icke särdeles hugad att lemna en slik
berättelse, går han dock in derpå, så snart Lila, hvilken han icke kan neka
någonting, också ber honom, och yttrar den högsta nyfikenhet att få höra
något om det underbara Norden, hvilket hon från sin barndom hört vara
ett land evigt betäckt af snö och is, samt bebodt af björnar, ludna
Trog-lodyter och gastar. Deolätus säger nu att han är Svensk, från ett land i
Norden, vid Ishafvet, som heter Svea Rike; - härvid faller honom
Antonio i talet och säger, att han för några år se’n i belägringen för
Pto-lemais gjort bekantskap med en Svensk korsriddare, som blef en så god
vapenbroder med honom, att de bodde i ett tält tillsamman - en ärlig,
tapper, torr-rolig själ, vid namn Ingemaro Folco. - Ha, ropar Deolätus,
Ingemar Folkunge! - säger något till hansJiof, och i en allusion öfver
Folkungarnes vapenbild. - Fortsätter: att i det land, som frambringar
sådana männer, är hans fäderne-dal belägen - skildrar Sverige - den
svenska naturen - beskaffenheten och djupheten af det svenska
folklynnet, dess goda och dess vådliga egenskaper - männerna - qvinnorna -
de svenska qvinnornas höga skönhet*) - kärlekens art hos Odins stam
- intrycket af de dunkla, tigande skogarne, med deras berg och
tusenfaldiga strömmar och sjöar - de urgamla sagorna och folksångerna. -
Beskrifver sin uppväxt i Svithiod, sträng, eremitisk, abstract - huru
sedan det sinnliga lifvet lockat, men förgäfves - hvad han i sitt fosterland
förehaft - hvad han velat uträtta med sin vetenskap och sin harpa .-
huru han kommit i klammeri med Isländar-skalderne, som funno hans
sång för qvinlig och hans vetenskap för onyttig, men hvilkas skrål han
dock tåligt fördrog, emedan en berömvärd, ehuru missförstådd sinnesstäm-
) Antonio bekräftar sanningen häraf, och säger att Folco förde med sig en oändligt sköa hustru från
Sverige (täflande med Lila sjelf), hvari Antonio finner att han gjorde mycket klokt, då de andra
Frankiska riddarne under den långa tråkiga belägringen måste hjelpa sig med Turkinnor, slafrinnor m. m.
efter råd och lågenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
