Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte äfventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
228
på köpet hans hjerta från allt slags jordisk fröjd o. s. v. Anden förebrår
honom hans otacks^amhet - frågar, huru han kan våga att ge sig
namnet Deolätus? han, som är så föga glad i Gud? gör honom upplysande
föreställningar öfver beskaffenheten och bestämmelsen af hans individuali- ’
tet, samt att han engång borde upphöra att otålmodigt och upproriskt
söka öfverspringa dess gränsor, då han inom dem kunde spela en så
skön roll och äfven bli lycklig, fastän på ett annat sätt än de flesta
andra menniskor. «Lycklig!» ropar Deolätus. ccAck, lycklig är dagakarlen,
som trälar vid plogen för sitt bröd, och sedan äter det i sällskap med
sin hustru och sina barn, i förtröstan att Gud ger honom god väderlek
äfven för nästa årets skörd» o. s. v. Anden börjar antaga en mildare
ton, skildrar det sköna lif han kan och bör föra i poesi och forskning,
det myckna stora, goda och nyttiga han dermed kan uträtta, samt h
vilken v tillfredsställande och glädjande känsla af tillvarelse hans samvete i
anledning deraf bör ingjuta i hans själ. Deolätus säger nu, att om sådan
vore med honom den Makts mening, som ställt honom i verlden, så
önskade han att åtminstone bekomma fysisk sundhet och kraft till
utförandet af sina sånger - at’t träffa en föryngringskälla, som kunde svalka
hans blod och stärka hans nerver, ge lugn åt hans dagar och sömn åt
hans nätter m. m. - Andens svar, hvarest denna föryngringskälla står
att finna; huru man bör måttligt och klokt anordna rörelse, hvila,
näring, och icke såsom djuren låta sig föras af blinda nycker, på köpet
oftast emot egen bättre öfvertygelse; hvad som för öfrigt är oundvikligt,
måste man uthärda med ståndaktighet, ja, med mod och lust; menniskans
högsta värde bestode just deri, att behandla det oundvikliga såsom vore
det en sjelftagen sporre till frihet och verksamhet. Deolätus prisar
barndomens lycksalighet, dess glada medvetslösa lugn o. s. v., erinrar sig
rörande scener ur sin egen barndom - huru söndagsmorgnarne sågo ut -
huru hans mor då stod hvitklädd i morgonsolskimret, som sken in öfver
björkarne och syrenerna genom det lilla fönstret i den trånga hyddan,
och vinkade honom att komma med till kyrkan - hvad intryck
klockornas ljud då på honom gjorde, och hvilken lefvande förtröstan han då
kände till Gud - önskar sig med tårar oskulden och klarheten af denna
sinnesstämning tillbaka m. m. Nu förvandlas den bistra dämonen
(hvilken redan, alltefter som förtviflans-paroxysmen hos Deolätus sjunkit och
öfvergått till fromt vemod, börjat förmildra tal och uppsyn), plötsligen
till en blid och ungdomlig Undin, sittande på - - - - - -
med en liten skön, strålande Salamander vid sitt bröst; en mild
aftonrodnad breder sig öfver heden. Deolätus yttrar en glad förundran öfver
denna förändring; får det svar, att nyss förut, så länge hans själ var
trotsig och vild, såg han Naturen på samma sätt, som Sysis ser henne,
nemligen nattlig, jättekraftig, outtömligt alstrande, men likgiltig för sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
