Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Där vägen delar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
141
jag», forsatte Sipsu lugnt, »och jag har kommit
för alt vi skulle få se varandra ännu en gång, den
sista.»
Hon var född av en primitiv ras, och hennes fä-
derneärvda åskådning var primitiv, liksom hela hen-
nes tillvaro hade varit; hon betraktade livet med en
stoikers orubbliga lugn och ansåg människooffer som
en del av naturens ordning. De makter, som rådde
över dagsljus och mörker, över vårflod och frost,
över trädens knoppande och vissnande, voro vreda
och måste blidkas. Detta krävde de på mångahanda
sätt — de vållade död genom skeppsbrott, svaga
isar eller gråbjörn eller en tärande sjukdom, som
överföll en man i hans eget tält, så att han började
hosta och väste ut livet ur sina lungor genom näsa
och mun. Men dessa makter kunde blidkas genom
offer. Det var en naturlig sak. Och medicinman-
nen var invigd i de vredgade makternas vilja och
valde offret utan att begå något misstag. Det var
alldeles klart. Och döden kunde komma på många
olika sätt, men i grunden var den alltid densamma
— en skickelse från de allsmäktiga outrannsakliga
högre makterna.
Men Hitchcock var ättling av en mera utvecklad
ras. Hans åskådning var mindre krass och utan
pietet, och han sade: »Inte så, Sipsu. Du är ung och
full av livsglädje. Er medicinman är en dåre, och
hans val är förkastligt. Det skall inte ske.»
Hon smålog och svarade: »Livet är oss icke nå-
digt, jag vet det av många skäl. Först har det gjort
den ene av oss vit och den andra röd, och det är
illa. Sedan har det korsat våra vägar, och nu skiljer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
