Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLENASTYRELSEtf OCH ARFRIKET. DACKEFEJDEN. 143
började att regera mera egenmäktigt och att skilja sig från
sina forna rådgifvare.
Liksom alla härskarnaturer var Gustaf själfrådig till
lynnet och ömtålig om sin konungsliga makt. Han hade
räddat Sverige ur fördärfvet och ansåg sig därför äga rätt
att råda däröfver utan motstånd. Det fanns ej mer någon
motvikt mot konungamakten, ty kyrkans välde var krossadt,
och stormännen voro så försvagade, att de måste sluta sig
till konungen. De förnämsta af dem voro konungens nära
fränder, såsom hans svågrar Gustaf Olofsson (Stenbock), Sten
Eriksson (Leijonhufvud) och Svante Sture samt hans systerson
Per Brahe; dessa voro alla hans trogna tjänare. Så voro
äfven konungens medhjälpare i reformationsverket, Laurentius
Andreæ och Olavus Petri, men de syntes honom likväl
alltför själfständiga och ådrogo sig hans onåd. Hans misstroende
till dem ökades genom inflytande af några utländingar, som
gått i hans tjänst, i synnerhet Konrad von Pyhy, en tysk
äfventyrare, och Georg Norman, en adelsman från Pommern,
som blifvit inkallad såsom prins Eriks lärare. Gustaf, som
hyste förkärlek för utländingar, gjorde von Pyhy till sin
öfverste hansier och Norman till superintendent öfver hela
svenska kyrkan med domsmakt till och med öfver biskoparne.
Båda voro begåfvade och kunniga män, men Pyhy var tillika
högmodig och opålitlig. Det var troligen på hans anstiftan,
som konungen på en herredag i Örebro anklagade Laurentius
Andreæ och Olavus Petri för högförräderi. Beskyllningarna
mot dem voro till största delen orättvisa; den viktigaste var,
att de skulle ha varit medvetna om en sammansvärjning
mot konungens lif men ej yppat hvad de därom visste, därför
att de fått veta det under biktens insegel. De anklagade
dömdes till döden men fingo nåd emot dryga böter.* Det
sätt, hvarpå konungen behandlade reformatorerna vid detta
tillfälle, är en fläck på hans minne.
Under denna herredag framställde Gustaf för herrarne
sina båda söner Erih och Johan, hvilka erkändes och hyllades
såsom arfvingar till kronan, 1540.
De utländska rådgifvarne sökte förmå konungen att i
Sverige införa en ny ordning både i den kyrkliga och den
världsliga styrelsen. På Normans inrådan började konungen
* Olavus Petri återfick sedan konungens gunst och blef kyrkoherde vid
Storkyrkan i Stockholm. Båda dogo 1552.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
