Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMHÄLLSSKICK OCH ODLING UNDER DEN ÄLDRE MEDELTIDEN. 69
hyllning samt slutligen krönas af ärkebiskopen. Eriksgatan
utgick från Uppland och fortsattes »rättsyles» genom
Södermanland, Östergötland, Småland, Västergötland, Närke och
Västmanland. Hvarje landskaps inbyggare voro konungen
till mötes vid gränsen, ledsagade honom först till sitt ting,
där ömsesidiga eder gåfvos och mottogos, och därpå till nästa
landskaps gräns. Konungen hade ännu icke någon viss
residensstad; han uppehöll sig mest på Visingsö och Stockholms
slott, på Uppsala, Alsnö, Håtuna m. fl. kungsgårdar.
Konungens kall bestod i att »landom råda, rike styra,
lag styrka och frid hålla»; han var alltså högste ledaren af
krigsväsendet, rättsväsendet samt landsstyrelsen i allmänhet.
Från urgamla tider var krigsväsendet i Norden så
ordnadt, att de flesta trakter voro indelade i skeppslag, af
hvilka hvarje utrustade ett skepp med besättning till rikets
försvar. I fredstid erlades i stället en skatt, ledungslamen,
som var den förnämsta pålagan. I detta tidehvarf började
krigen föras mer till lands än till sjös, och konungarnes
sträfvan blef att förskaifa sig ett starkt rytteri, beväpnadt efter
tidens sed. Sjöförsvaret fick alltså förfalla, och därmed
upphörde ej blott Nordens gamla öfverlägsenhet till sjös utan
äfven befolkningens sjömansduglighet och håg för sjöfart. I
nordbornas ställe blefvo hanseaterna herrar på Öster- och
Nordsjön och bemäktigade sig både sjöfart och handel. — Hvad
rättsväsendet angår, började konungen numera anses såsom
den högste domaren. De lägre domarne, lagmännen och
häradshöfdingarne, fortforo att väljas af folket men började
snart anses för konungens män och sluta sig till
stormansklassen. Domarens kall bestod i att i hvarje mål tillämpa
lagens bud; men huruvida en anklagad skulle frias eller fällas,
afgjordes först af tingsmenigheten själf, längre fram af
nämnder, utsedda bland menigheten. Såsom bevisningsmedel
användes först gudsdom (järnbörd m. m.), sedan edgäräsmän%
och slutligen vittnen. Den gamla själfhämnden inskränktes
och ersattes småningom af statens straffrätt. —
Landsstyrelsen ombesörjdes af konungen genom särskilda tjänstemän,
som kallades länsmän, hvilka förvaltade konungens gods i
landets olika delar, bevakade hans rätt och meddelade folket
hans bud.
Samhällsutvecklingen gick i den riktningen, att
allmogens gamla själfstyrelse inskränktes och att makten
öfvergick i andra händer. Folkfriheten började försvagas, då
landskapen förenades till ett större politiskt helt, ty
därigenom blef det offentliga lifvet så inveckladt och
vidtomfattande, att bönderna ej längre förmådde leda det utan måste
öfverlåta detta åt konungarne i samråd med de statskloka
höfdingarne och de boklärda prelaterna. Till och med fol-
* Edgärdsmän (eller mededsmän) svuro, att de voro öfvertygade om
sanningen af svarandens utsago.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
