Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eder till verlden och leder edra första stapplande
steg? Utan henne skola vi aldrig få kraft att
kämpa oss fram till höjderna. Låt henne behålla
sin storhet i det lilla...»
En stolt harm fylde henne. Hon var dömd.
Ty vare sig det var hans egna ord eller citat,
förstod hon nu, att det just var hans åsigt. Men han
hade dömt i opröfvad sak. Hon var kallad att
bringa varelser till verlden och leda deras första,
vacklande steg, men sedan, i synnerhet om det var
en son, var hon lemnad ensam, för liten att leda
honom i sanningen, som hon ej var värdig att
känna.
Hura de skulle blicka ned på henne, de två,
när han blef stor! Huru de skulle lemna sitt arbete,
sina samstudier ibland och öfverlägset komma och
smeka henne derför, att hon instinktlikt var from.
Utan den personlige Guden skulle hon falla till
stoft! Utan den personlige Guden! Hennes knän
svigtade under henne. Han hade nog rätt till
en del...
Der kom han nu på gatan. Han fick ej se
henne. Nu hade hon ej kraft att tala med honom
så som hon ville. Han tog redan i dörren. Hon
hann nätt och jämt gå in i den tornlika
utbygnaden, som var fyld med växter och skild från
rummet genom ett tjockt draperi, hvilket dolde
större delen af öppningen.
Hon hörde honom komma in, taga af hatt
och rock samt sätta sig. Hur kallt hon lyssnade!
Ve henne!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
