Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om den etiska seden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under fortgången och intill slutet har hon i det hela och i hvarje
sitt moment alltjemt sin fullständiga formbestämdhet genom alla
de tre grundformerna dygden, pligten och opus morale. Alla
momenterna hafva grunden till sin artbestämdhet i den sedliga
karakteren, till sin följdriktighet i sedelagen och till sin godhet i
det högsta goda.
En annan hufvudbestämning hos sedligheten, som vi hafva
att taga i betraktande, är hennes form af potentialitet. Utan
potentialitet kan hon icke vara, dä hon framträder i och genom
en utveckling. I sin potentiela form är menniskans praktiska
förmåga instinkt. Vi hafva i det föregående framhållit, att
instinkten är den menskliga natur, ur hvilken den fria verksamhet,
som kan formas till vana, framgår och utvecklas. Visserligen
finnes äfven hos begärförmågan en viss grad af potentialitet,
men såsom en högre utvecklingsform förutsätter hon instinkten
såsom den mest potentiela formen af den praktiska förmågan.
Instinkten är sålunda den potentiela form, som utgör
utgångspunkten för all utveckling i menniskans praktiska lif. Om nu
menniskans instinkt hörde endast till hennes sinnlighet, skulle
hon icke hafva något annat praktiskt lifsinnehåll än det sinnliga.
Hennes sedlighet kunde då blott vara en högre form eller
möjligen den högsta formen af hennes sinnliga praktiska lif.
Sedlighetens uppkomst blefve under denna förutsättning sådan som
dygdens enligt Aristoteles’ med Zellers ofvan anförda ord
framställda åsigt. Hon skulle nemligen uppkomma genom öfning
bestående i fortsatt fri eller dygdig verksamhet. Hon skulle
ock blifva, hvad hon enligt samma åsigt blef, nämligen en
genom fri verksamhet förvärfvad vana, och likaså skulle den
fulländade sedligheten finnas endast der friheten sjelf hade öfvergått
till natur. Om man fäster sig uteslutande vid denna formela
sida af Aristoteles’ lära om dygden och sedligheten och lemnar
åsido hvad hon för öfrigt äfven enligt Zellers framställning kan
innehålla, visar sig sedligheten endast vara en genom vana
fixerad högre form för det till sitt innehåll sinnliga praktiska lifvet.
Denna högre form är formen af frihet, och frihetens öfvergång
till natur består i det närmande till omedelbarhet eller
sjelffallenhet och naturenlighet, som vi funnit hos den fria verksamhet,
som får formen af vana eller sed. Äfven om man tager i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
