Det var ofantligt mycket folk samladt utanför tingshuset, och det var gubbar och gummor, män och kvinnor i sin kraftigaste ålder, ynglingar, flickor och barn.
Solen stekte varm på den brunbrända marken. Man hade ej sett regn på flera veckor, och missväxten stod för dörren. På fältet, bakom tingshuset, förde hafren en tynande tillvaro, och rotfrukterna hade knappt hunnit sticka upp sina gröna blad ur jorden, förr än de krympte ihop af torkan.
Några beridna gendarmer hade samlats till en grupp på gården. De samtalade sinsemellan, och folket hade lämnat området rundt omkring dem fritt, som om man haft med pestsmittade att göra. Ingen ville frivilligt komma i beröring med dem. Man hade redan lärt sig, huru ödesdigert det brukade bli, då gendarmeriet uppenbarade sig.
Insjön låg klar och spegelblank och reflekterade skuggan af högstammiga träd och löfklädda åsar. Till skillnad från tynande åker och äng stod vassen frisk och grön, ty den hade inte saknat vatten.
I luften låg en ångestfull förbidan. Man visste ej, huru lottdragningen skulle utfalla.
Utskrifningen af de värnpliktige skulle försiggå, och ortens värnpliktiga ungdom hade fått befallning att inställa sig till denna förhatliga förrättning, hvilkens art och natur ännu voro okända, ty det var den första utskrifning, som ägde rum, sedan Sveriges land förlorat sitt oberoende.
Länsmannen gick omkring, orolig och nervös. Det var genom guvernörskapet, som inkallelseordern utfärdats, men dessutom hade kungörelsen härom utfärdats i kyrkorna och genom uppspikade plakat. Alla dessa kungörelser redogjorde omständligt för de värnpliktiges skyldigheter och slutade med utdrag ur krigslagarna upptagande de straff, som drabbade de försumlige, hvilka underlåtit att inställa sig. Särskildt dessa utdrag hade väckt allmän harm och oro, ty bestraffningarna voro drakoniska, större än brottets natur kräfde, fängelse, straffarbete eller förvisning.
»Hvilken socken äro ni ifrån?» frågade länsmannen några unga karlar, som stodo i en klunga.
»Fribo.»
»Äro ni säkra på, att alla från socknen äro här? Ni veta ju, att man kommer att ta itu med hårdhandskarna, om några försumma att inställa sig.»
Mulna blickar mötte honom.
»Det veta vi», svarade de.
»Äro många borta?»
»Ja, det är nog så.»
»Då skulle jag råda er att göra allt för att få dem hit i god tid», rådde länsmannen. »Jag tror, att utskrifningskommissionen har för afsikt att skicka de förfallolöst uteblifna utom Europa, och det vore ju skada. Inte alla komma att uttagas, som ni vet, och flera bland er ha godt ropp att gå fria.»
Han lämnade dem med en uppmuntrande blick.
Juristen och patrioten hade varit stumma vittnen till samtalet. De tillbragte en tid på landet, och det roade dem att se, huru den väntade utskrifningen skulle komma att förlöpa. Juristen berättade, hur det gick till därborta i det främmande landet.
Dålig mat fick man, mest svältföda. Kött var en sällan förekommande läckerhet. Kasernerna voro trånga och ohygieniska med usel ventilation. Folket var föga renligt, och ohyran frodades. Skref man hem, måste brefven först censureras af befälet, och då blef man straffad, om man talat om eländet. Men brännvin fick man.
De äldre soldaterna brukade gå omkring och sälja sina gamla skodon och kläder för att få några slantar till mat. De brukade också hjälpa till i husen med att hugga ved för att komma åt en matbit. Anseende hade de inte. När de lämnade tjänsten, hade de inte haft någon nytta af de militära färdigheterna för sin utkomst. Därför måste de börja om från början med ett yrke. En massa sjukdomar hade de däremot.
Befälet slog sina underlydande. Klagade man, blef det etter värre. Rättvisa stod inte att få men väl prygel. På det var man särskildt frikostig. Till soldattjänsten hörde också, att en pluton då och då ställdes upp helt hastigt, man delade ut ammunition, och sedan blef det arkebusering af. Man fick inte vara ömskinnt. Skällsord haglade, och de voro de minst onda af de ting, man hade att vänta. Detta hade nu de svenska värnpliktige att vänta.
Kände man den svenska allmogen rätt, komme den säkerligen att protestera. Under alla tider hade procenten af de förfallolöst uteblifna varit oerhördt stor, större än i andra länder. Enligt svenskt begrepp låg det ingen skam uti att försumma de medborgerliga skyldigheterna af hvad slag de än varit. Detta hade ej enbart gällt det militära området utan ock det politiska. Många voro de, som aldrig röstat vid kommunal- och riksdagsmannaval, med skatterna tredskades man, och många erkände öppet och med ett visst skryt att de lurat tullen på en del af deras intäkter. Det var inte värre än att stjäla frukt, tyckte det. Och kunde man lura sig från beväringstjänsten, ansåg man sig som en duktig karl.
Nu var det annorlunda.
Man hade fått veta, att myndigheterna ej skulle låta sig nöjas med en så lindrig straffbestämmelse vid uteblifven utskrifning som några dagars arrest eller böter. Vid kommunalval skulle man fortfarande få göra sina röster gällande, men med riksdagsmannavalen var det slut, sedan riksdagen blifvit indragen, icke häftigt och brutalt utan på ett enkelt sätt; man lät den icke vidare erhålla kallelse att sammanträda. Skatterna indrefvos obarmhärtigt, och vid tullvisitationerna gick man tillväga på ett sätt, som uteslöt smugglingsmöjligheterna.
Trots detta var det uppenbart, att allmogesönerna skulle tredskas. Hade de förut lyckats undanhålla sig åratal, skulle de nog göra så nu också, och utsikten att få tillbringa tre år af sitt lif i främmande land hade ej ökat deras lust att inställa sig till en hatad utskrifning.
Folket förhöll sig tyst och afvaktande. Det artade sig till en slags begrafning, och illusionen ökades af sorgkläderna. Ty det var en allmänt gängse sed att alla gingo sorgklädda för landssorgens skull både i staden och på landet.
Till det mötet hade de unga männen ej infunnit sig sjungande och klädda i uniformsmössor. Visserligen hördes skrål och skrik bakom uthusbyggnaderna, men alla visste, att där höll man på med supgille, och brännvinet flödade i strömmar.
Nu var brännvinsförbudet upphäfdt. Någon frihet skulle folket ha, och straff för fylleri var en sällsynt företeelse.
Gendarmerna fästade sig ej vid oljudet.
Den, som mest af alla led däraf, var länsmannen. Han hade allvarligt förhållit pojkarne deras beteende, men de hade skrattande räckt buteljen till honom med uppmaning att ta sig en styrketår. Han hade inte heller hjärta att sätta dem i fängsligt förvar, ty han fruktade då att de skulle skickas till kolonierna till straff för sitt uteblifvande. Ja, länsmannen var en beskedlig stackare. Hindra drickandet kunde han för öfrigt inte.
Mycket hade också förändrats den sista tiden. Superiet hade tilltagit. Detta var ett sätt att dölja sorgen, ett dåligt sätt, men icke desto mindre var det ett rent mänskligt. Dessutom ansågs det ej längre för en skam att supa. De invandrade föregingo med godt exempel. I deras land fingo inga nykteristförbud finnas. Hade man ej politisk frihet, skulle man i det stället få full frihet att roa sig utan att kitsliga myndigheter lade sig uti den affären. - - - -
Förrättningen kunde när som helst börja.
Man hade sett ett par uniformsklädda herrar för en god stund sedan inträda i tingshuset; nu kommo öfverstelöjtnanten och läkaren, så att antalet medlemmar i kommissionen var fullständigt.
Vid ingången stod en fältväbel och några man, af hvilka ett par tjänstgjorde som poster. Man kunde ju inte veta, om ej oroligheter skulle uppstå, ty det fanns antagligen ej så få missnöjda i hopen. Folket hade sett, huru manskapet laddat sina gevär med skarpa patroner, och de långa spetsbajonetterna kommo åskådarne att känna en kall kåre längs ryggraden. Krigiskt såg det ut.
Kommen till ingången vände öfverstelöjtnanten sig om och kastade en granskande blick öfver mängden. Juristen och patrioten stodo i närheten och kunde uppsnappa hans ord.
»Mycket folk här, herr doktor», sade officern.
Läkaren skyndade att föra handen till mössan. Hans hälsning var ej enbart artig, den var krypande, och det låg något af fjäsk i den.
»Ja, herr öfverstelöjtnant. Allmogen vågar säkerligen inte underlåta att efterkomma befallningen om inställelse», svarade han.
»Hm, jag är inte säker därom. Så mycket sämre för dem om de strejka. Jag har varnat dem, och ni vet, att jag brukar hålla, hvad jag lofvar.»
Regementsläkaren, som varit vittne till sin förmans uppträdande vid ett revolutionärt upplopp i hemlandet, kunde bekräfta sanningen af påståendet.
»En vacker ras», fortsatte den höge herrn. Han jämförde dessa resliga, välväxta karlar med de smutsiga, ofta undernärda exemplaren af allmoge i hans eget land.
»En utmärkt», instämde hans eko. »Jag har redan andra socknar varit i tillfälle att undersöka några värnpliktige, och det finns kärna uti dem, om än en del måste kasseras. Vi behöfva ju ej heller ta ut alla utan välja de bästa.»
»Ja, det är onekligen fördelaktigt att utvälja ett förstklassigt material», förklarade kommissionens ordförande. Han såg belåten ut, ty det var påtagligt, att han skulle kunna tillföra sitt regemente en samling utvaldt folk. Det var då en guds lycka, att han själf var i tillfälle att få välja. Regementschefen skulle komma att bli nöjd och brigadchefen också. Båda dessa herrar hade hans avancemang i sina händer, och han måste stå väl med dem. Han var ju redan 36 år och bara öfverstelöjtnant, en himmelsskriande orättvisa! Men han skulle visa de själfgoda herrarne i departementet, hvad han dugde till, och detta bevis skulle han lämna i form af en präktig, fysiskt stark och intelligent kontingent värnpliktige från provinsen Sverige. Han skulle också visa, att han besatt kraft nog att stäfja allt själfsvåld. Hvarenda man inom distriktet skulle tvingas till mönstringsbordet. De, som måste hämtas eller som man senare lyckades häkta, kunde saklöst skickas utom Europa. Antagligen var det slödder, af hvilket regementet skulle få föga eller ingen nytta.
Borta vid vägen syntes folkhopen plötsligen dela på sig. Öfverstelöjtnanten steg ett trappsteg upp för att få en bättre öfverblick, och då fick han se en syn.
Ett par gendarmer hade just svängt om hörnet. Deras gråbruna rundmössor stucko upp öfver häcken, och snart såg man dem rida in på gården, släpande en fånge med sig.
Det var en ung man, blodig och nedsmutsad. De hade bundit rep om hans armar, och bägge gendarmerna höllo fast honom, så att han var fullständigt maktlös. Han halfsprang med utåtdragna armar. Håret, klibbigt af blod och svett, låg i långa, linfärgade testar ned i pannan, och han kastade vilda blickar omkring sig. Ur munnen, hvars läppar voro svullna och blödande, strömmade saliven, och han flåsade af ansträngning. Han behandlades sämre än ett djur.
Mannen drog djupt efter andan. Så snart han fått luft i lungorna, gaf han till ett hest tjut.
»Edra djäflar! Ni ta lifvet af mej!»
Han vände sig mot sina landsmän.
»Hjälp mig! De ha slagit mig och släpat mig handlöst hit, och det bara därför att jag inte ville komma med dom djäflarna till utskrifningen. Ē ni svenskar, som kan se en landsman behandlas som en hund. Hvem fan vill slåss för sina fiender.»
Den ena af gendarmerna gaf honom ett hårdt slag för munnen. Den slagne raglade tillbaka och skulle ha fallit, om inte ett ryck i repet fått honom på fötterna igen.
»Skändligt!» utbrast juristen.
Öfverstelöjtnanten kastade en ironisk blick på honom men svarade ej. I det stället vände han sig till fångvaktarne.
»För hit karlen!» ropade han.
Gendarmerna gjorde honnör och redo fram till trappan med sin fånge.
»Torka af honom!»
Juristen räckte fram sin näsduk, och en af soldaterna skyndade att befria fångens ansikte från smuts och blod. Att mannen var utom sig var tydligt, och lika antagligt var det att han skulle förgå sig. Juristen kände detta på sig och beslöt att ingripa. Han gick fram till den slagne.
»Som ni hör, är jag svensk», sade han. »Ni förstår. att jag menar väl med er, då jag nu ger er ett råd. Låt dem inte få något vidare att anmärka på er, ty då får ni antagligen ett svårt straff. Håll er lugn! Jag vill hjälpa er.»
Han klappade den unge mannen på axeln och tog ett steg tillbaka.
Öfverstelöjtnanten hade småleende åhört juristens inlägg, och hans motsägelselusta hade blif vit väckt. Trodde dessa svenskar, att eröfrarne voro barbarer, så bedrogo de sig.
»Lossa repen!» befallde han.
Gendarmen lutade sig ned från sadeln. Om de finge en befallning, var det inte deras sak att opponera sig, äfven om befallningen syntes dem obegriplig. Fången var tillräckligt vildsint för att kasta sig öfver hvem som helst.
När han blifvit fri, slog han ut armarna med knutna näfvar, men i detsamma råkade han se juristens blick. Denna hade något varnande med sig, och den unge mannen lät sina händer falla. Han syntes med ens lugn. Det var för förunderligt, tyckte alla.
»Inställ dig vid mönstringsbordet. Det var tur för dig, att gendarmerna fingo fatt i dig, medan tid var, eljest hade inte något räddat dig från en femårig tjänst i kolonierna», sade öfverstelöjtnanten.
Orden kommo som en öfverraskning för juristen. De läto som ett löfte, att man ej skulle förfara med stränghet mot den försumlige. Hvad kunde orsaken härtill vara?
Han fick svaret, då öfverstelöjtnanten åter kastade en ironisk blick på honom. Mannen hade gått fri, inte därför att man ej ville straffa honom, utan därför att officern ville bereda juristen en öfverraskning, något helt och hållet oväntadt, visa att juristen varit den, som dragit falska slutsatser.
Ett märkvärdigt folk, lika snart till ondo som till godo! Ett känslostämningens folk med hårda instinkter. Något logiskt tillvägagående kunde man inte vänta af den nationen men väl öfverdrifter af alla slag.
Den slagne omhändertogs af sina kamrater. Hans motståndskraft var bruten ej genom brutaliteten, utan därigenom att han fått sin frihet åter. Men betecknande var, att han ej sade ett ord till tack. Han lomade i väg bakom ladugården för att ansa sina sår, följd af större delen af folkhopen, som var nyfiken på närmare detaljer. - - -
Utskrifningsförrättningen hade börjat.
Man efter man inkallades, sedan de undergått läkarebesiktning. Men lille, tjocke regementsläkaren var i alla händelser en med sitt yrke förtrogen man, och han förstod att värdesätta dessa muskler och senor efter deras rätta värde. Hans närsynta ögon med de guldbågade glasögonen synade offren från hjässan till foten; han mätte bröstvidd och höjd, han pröfvade fötterna, hvilkas hålfot gaf tillkänna, om kandidaten vore lämplig som infanterist eller ej. Nära en tredjedel afdelades till flottan, och dock voro de fullkomligt obekanta med sjön, landtkrabbor i hvarje tum.
Sedan skickades den mönstrade, nödtorftigt påklädd, in till kommissionen.
Hvar och en af dess medlemmar talade fullständigt ren svenska. Språkkännedom var nationens kanske största kunskap. Lägg därtill det mjuka, orientaliska skicket, som aldrig ville gå bort, äfven om det tillfälligtvis låg dolt bakom en kärf yta. Abstrakta idéer, fjärrsyn, en viss kvinnlig vekhet voro männens egendom. Kvinnorna hade en långt mer manlig karaktär, parad med en ömsinthet, som ställde dem långt öfver sina europeiska systrar. Men i sitt hat voro de grymma.
Landet hade sedan månader fått pröfva, hvad för slags makt som låg förborgad bakom de främmande uniformerna. Man hade lidit under belägringstillstånd, och de fall då ståndsrätterna fält sina domar voro långt ifrån få. Soldaterna och gendarmerna voro maktens synbara tecken, verkställarne af de tankar och tankars beslut, som räknade sitt upphof från hufvudstadens forna kungapalats. För svenskarne, som aldrig sedan den stora ofredens dagar älskat militären, blef förtrycket ett dubbelt förtryck, ty dessa militärer, denna fientliga soldatesk, hade icke utsprungit ur landets egna led. De skulle i detta ögonblick med glädje låtit sina egna söner offra år af sin ungdom för att lära sig vapnens bruk, om de blott kunde befria sig från det främmande oket.
Det var en änkas ende son, som trädde inför mönstringsbordet. Han syntes förskräckt, då han stod inför dessa höga herar, hvilka hade hans öde i sina händer. Han tänkte på modern därhemma som låg sjuk han tänkte på den lilla systern, knappt tioårig, som stod ensam vid sjukbädden, och det var hon, som skulle sköta torpet på samma gång som hon skulle sköta modern.
Ett svagt hopp, att han skulle kunna erhålla uppskof föresväfvade honom. Prästen hade sagt, att det skulle han kanske kunna få, och därför hade den godhjärtade mannen utfärdat ett intyg, hvars formulering förskaffat honom en hel natts sömnlöshet. Han visste ju, huru eländigt det var ställdt i det fattiga torpet.
Den mönstrade ynglingen bugade sig tafatt och stack fram den mönstringssedel, han fått af läkaren. En af officerarne grep papperet och studerade det flyktigt.
»Fullt användbar, en kraftig fysik», sade han och sköt sedeln till ordföranden, som ej brydde sig om att ta notis om densamma.
»Drag ett nummer!» upprepade fältväbeln, som stod vid urnan.
Den unge mannen tvekade. Han visste genom hörsägen, att om han en gång dragit, skulle ingen återvändo gifvas. Många hade försökt men förgäfves. Därför borde han först och främst öfvertyga de främmande officerarna, att han borde befrias på grund af ömmande familjeomständigheter.
»Jag har ett intyg», började han och lade kyrkoherdens skrifvelse på bordet. Den borde hjälpa, det var då säkert. Så hade det åtminstone varit förr, innan fienden kom in i landet.
Löjtnanten läste igenom intyget. Han vände sig till ordföranden, småleende och på samma gång ödmjukt. De ord, han riktade till sin förman, sades på ett språk, hvilket den mönstrade ej förstod, och han fattade ej heller svaret.
Man fick återupprepa detta.
»Intyget betyder inte något», sade man. »Ni måste draga ett nummer, ni som alla andra. Vi ha inga undantagsbestämmelser, utan alla måste dra lott. Kan ni få en nit, blir ni fri. I motsatt fall uttages ni till tjänstgöring vid flottan eller armén, hvilketdera beror på numret, som ni drar.»
»Min stackars mor», sade ynglingen, som fattat mod, då han märkte, att man talade vänligt till honom. »Min stackars mor är sjuk och kan inte arbeta. Min lilla syster är tio år gammal, och vi ha ingen att vända oss till...»
»Det är beklagligt», svarade officern med en axelryckning. »Ta nu en lott! Vi ha inte tid att vänta.»
»Hvad skall det bli af dem!» utropade den unge mannen förtviflad. »De komma att dö af svält.»
»De ha fattigvården.»
De fattiga fasa för fattigvården värre än för förlusten af lifvet.
»Fattigvården! Den är stor nog efter kriget.»
»Seså, resonnera inte utan drag en lott!» utbrast öfverstelöjtnanten otåligt.
Här stod ingen hjälp att få. Han måste foga sig det oundvikliga, och han stack handen tveksamt i urnan. Hans öde berodde på en värdelös pappersbit.
Det var ett nummer.
Rummet dansade om för hans ögon, och han grep krampaktigt tag i bordet för att inte falla.
Tre års tjänst! Tre år från hemmet! Under denna tid kunde modern dö, och hvad skulle det bli af systern! Någon permission kunde han inte få, och resan skulle för öfrigt bli så dyr, att han under inga omständigheter kunde resa hem. Han visste också, att aflöningen uppgick blott till ett par öre om dagen, så att någon hjälp kunde han då inte skicka de sina.
Detta var ett hopplöst helvete. Bort till främmande land, bort från allt hvad han älskade! Han skulle inpressas i den strängaste disciplin, komma till ett land hvars språk var honom obekant, och han skulle tvingas att antaga alldeles nya sedvänjor. Hela hans mannakraft och hans intelligens skulle riktas mot ett mål: att öka fiendens anfalls- och försvarsförmåga.
Aldrig förr hade han känt så starkt, att han ägde ett fosterland, ett stackars underkufvadt, förtrampadt fosterland, som kved under gisselslagen. Han var ett bland de många offren.
En kraftig hand fattade honom om armen och förde ut honom, vägen till slafveriet, en af de tjugutusen, som skulle lämna provinsen Sveriges tribut till krigsförberedelsen.
Dessa 20,000 man utgjorde för visso blott två tredjedelar af den vanliga årsklassen. I det afseendet hade man fått en lättnad, men deras arbete representerade tre årsklasser dagsverken. Men var det en vinst, en nationalekonomisk vinst, denna minskning af årskontingenten? Hade landet i det stället haft ettårig värnplikt, med 30,000 mans kontingent, hade denna presterat 30,000 X 365 = 10,950,000 dagsverken, sön- och helgdagar inberäknade.
Kontingenten på 20,000 man utförde 365 X 3 X 20,000 eller inalles 21,900,000 dagsverken således det dubbla. Kom därtill att tre årsklasser samtidigt lågo inne och de förändrade lefnadsomständigheterna, den olika dieten, det oblida klimatet, som skördade många offer för denna nya värnplikt. Således undandrogos i själfva verket oerhört mycket flera dagsverken från jordbruk och industri. Skördepermission existerade ej.
Utskrifningen kom mycket olägligt under dessa första år efter fredsslutet. Manspillan i kriget hade varit afsevärd, men trots detta skulle kontingenten ut. Man fäste sig icke vid bristen på civila arbetskrafter, och detta skulle i sin ordning medföra ekonomisk nackdel för landet i sin helhet.
På alla håll uppdyrkades arbetslönerna till en orimlighet. Fruktan för att industrien skulle underbjuda sina arbetare besannades ej till en början, ty då hade man endast landets egna, förminskade arbetskrafter att tillgå. Men detta medförde i sin ordning en allmän förhöjning af lifsmedels- och lefnadsomkostnader.
Jordbruket led mest. Visserligen kunde torparen ännu bruka sin smålapp, men värst blef det med den mindre jordägaren, som nödgades anlita hjälp för sitt jordbruk, en hjälp, som han inte kunde få för pengar. Industrien kunde och ville betala priser, hvilka voro ruinerande för landtbrukaren, och den betalade, hvad man fordrade, ty den måste betala.
Detta var jordbrukets nödtider.
Det uppstod ödehemman på samma sätt som efter de stora krigen.
Stora sträckor i Norrland, i Dalarna, i Värmland och Dalsland lades öde. - - - -
Så kom en ny tingens ordning.
Ryktet om de höga arbetslönerna hade spridt sig utom riket. Den nya regeringen var vaken och följde uppmärksamt utvecklingen af det man förutsatt; från alla håll och kanter i utlandet strömmade de arbetsvilliga mot gränserna. Öfverallt afmotades dessa utländingar, öfverallt utom då de kommo från besegrarnes land. Dessa voro ju landsmän, icke utländingar.
Dessa emigranter, som rusade till den nya provinsen, omhuldades på allt sätt, när tidpunkten för en ny invasion var inne. Genom agenter hade man lockat dem dit, och man ville bereda dem förmåner, ty det låg i eröfrarens intresse att fortast möjligt låta det svenska folket blandas med den stora nationen. Först när detta skett, kunde man vara fullt saker.
Det var dessa nykomlingar, hvilka satte sig i besittning af ödehemmanen. Åter höggs skog och svedjades. Jorden skulle bära nya skördar. Regeringen lämnade dem egna-hemslån och lät dem för en ringa penning köpa jorden, hvilken förklarats för statsegendom. Till många af sina egna, exempelvis det uttjänta underbefälet, gaf man jord gratis, en premie för deras deltagande i kriget.
Bonden nödgades anlita de främmande arbetskraftema, om han ej ville bli af med sin gård. Han fann - så snart han stadt någon af dessa utländingar - att myndigheterna med välvilja sågo mellan fingrarna visavi de svåra bestämmelser, som utfärdats, och att man utan straffpåföljd kunde tubba på ordningsföreskrifterna.
Nu rådde ej längre brist på arbetskrafter utan en uppsjö. Arbetslönerna sjönko med svindlande fart, och industrien, som hållit på att tyna af, tillgodogjorde sig i främsta rummet de gynnsamma konjunkturerna. Den måste också räkna med konkurrens från moderlandet.
Om det förut varit bondens tur att få sitta emellan, blef det nu industriarbetarens i det stället. Han fick tigga om arbete, och dylikt lämnades ej åt alla, ty industrien kunde ej anlita flera än behofvet kräfde.
Man genomskådade ändtligen afsikten med denna manöver; landets öfverlämnade till en mer pålitlig befolkning.
Hade eröfraren väl en gång förskaffat sig en ny strategisk bas för ett blifvande sjövälde, ville man ej riskera den genom en orolig befolkning, hvilken skulle gripa till vapen till förmån för hvarje nation, som ställde sig hindrande i vägen för det stora rikets nordsjöplaner.
Det gafs också röster, som påstodo, att man i detta läge skulle tänka på höj ande af årskontingenten till 30,000 man, densamma som förut varit den normala.
När den värnpliktige efter uttjänt tid återvände hem, skulle de finna allt förändradt. För alla gafs det ej det bröd, de eftersträfvade. Då lockade anbud från det land, hvarifrån de kommit och där de förrättat sin militärtjänst.
»Res tillbaka hit», sade man, då de unga männen lämnade kasernen. »Hemma ha de glömt er, men här få ni det godt. Vi äro villiga att ge er höga löner, om ni stanna som underbefäl. Ni kunna nu språket. Vilja ni bli folkskolelärare hos oss, fordras det blott en proformaexamen, och vi betala edra studier och ge er en god lön. Som arbetsförmän kunna ni få anställning inom industrien, och ni få storartade statslån, om ni här vilja slå er på jordbruk.»
Ja, det var fagra löften, som alla gingo ut på undertryckandet af svenskheten men höj andet af den stora nationen i kulturellt hänseende. Den taktiken hade man med framgång tillämpat i forna strider med Sverige och haft godt däraf.
Ännu hade det ej kommit därhän, att alla som frestades föllo.
Patrioten hade sett och lärt mycket. Han hade en oklar förnimmelse
af, att det skulle gå utför med landet, äfven om han ej fullt kunde
sätta sig in i den stora planen. Han visste dock så mycket, som att
svenskheten hölle på att undergräfvas, omärkligt till det yttre men
säkert, ty det såg den, som skådade djupare än de stora massorna.
Dessa se vanligen endast det, som är på ytan och äro i sin uppfattning
beroende af frågan: är detta till fördel för mig själf? Är det inte
så, behöfver jag inte befatta mig med det.
- - - - - - - - - - - -
- - -
Baronens på Broby ekipage körde fram genom mängden.
I vagnen satt den hvithårige godsägaren och hans äldste son, hvilken - det visste man säkert - skulle draga lott liksom alla andra.
Baronen var en bekant personlighet. Han hade vahit hofman, kammarherre, och ansågs vara mycket rik genom sitt giftermål med en amerikanska. Kriget hade ej rubbat hans finanser, ty hans pengar hade varit placerade i amerikanska papper och företag.
Han var en hjälpsam herre, en känd fosterlandsvan.
Äfven under den nya regimen hade han förstått att göra sig gällande. Vid flera tillfällen hade han uppträdt till förmån för sina landsmän, och det sades att guvernören öfver länet hyste stor respekt för honom...
Sedan vagnen stannat, satt fadern kvar liksom sonen. Den livréklädde betjänten hoppade ned från kuskbocken och ställde sig vid vagnsdörren med hatten i hand.
Baronen lämnade honom ett visitkort och gaf honom med låg röst en befallning.
Hopen såg andaktsfullt på.
En minut därefter syntes öfverstelöjtnanten i dörröppningen. Han skyndade ned med ovanlig brådska.
»Mon cher baron, ni här»> hälsade han ifrigt och med alla tecken till hjärtlighet.
»Jag visste ej, om ni ville ta emot.»
Öfverstelöjtnanten protesterade mot en dylik misstanke och öppnade själf vagnsdörren.
»Min son», presenterade fadern, och unge baronen fick i sin ordning emottaga en ström af komplimanger. Han satt stel och oberörd af utbrottet. Hans amerikanska läggning reagerade mot alla känsloutbrott, men han skulle ej ha varit den världsman, han var, om han låtit sin ovilja komma allt för starkt till synes.
»Behaga herrarna stiga in», bjöd officeren, och de tre inträdde i tingshuset.
Sedan de samtalat om likgiltiga ämnen, vände baronen plötsligen samtalet till hufvudärendet. Under hela tiden hade han känt oro öfver utgången af detta besök, som dock för honom betydde så mycket. Det var ett nytt experiment, på hvilket han ämnade inlåta sig, och det kunde ju hända, att han misstagit sig på person. I så fall kunde den ena villan bli värre än den andra.
»Jag kommer å min sons vägnar», sade han hastigt. »Min son är nämligen i den ålder, då han måste exercera.»
Öfverstelöjtnanten kastade en välvillig blick på den unge mannen, som fortfarande stod tyst. Ämnet var sonen plågsamt, och det hade fordrats långa öfvertalningar, innan han gick in på faderns idé.
»Det fägnar oss att se baronen bland oss», svarade officern. »Hvarje tillskott i vår armé af denna beskaffenhet är värdefull. Äfven bland oss ingå - som herr baron vet - våra söner i armén. Ämnar er son genomgå någon kadettskola?»
»Uppriktigt sagdt skulle jag önska att min son icke ägnade sig åt militäryrket. Min ställning är sådan, att jag har andra planer för hans räkning. Då man har ett stort gods att förvalta måste man i god tid förbereda den nye ägaren för hans kall, och af denna, blott af denna anledning - behöfver jag betona detta? - bör min son genomgå en praktisk kurs i landthushållning. Jag hade därefter tänkt att låta honom resa till utlandet. Resor äro bildande och bidra att skärpa det allmänna omdömet.»
»Riktigt. Jag är fullkomligt af samma mening.»
»Det gläder mig att höra. Ni förstår således, herr öfverstelöjtnant, att fullförandet af hans värnplikt just nu skulle komma minst sagt olägligt. Han befinner sig i den ålder, då intrycken växa fort och då man har utsikt att lära mest.»
»Ja, det förstår jag så väl», erkände öfverstelöjtnanten, som blott hörde på till hälften, upptagen som han var af sina egna beräkningar öfver det, som komma skulle och som ej var oväntadt.
»Således ville jag göra ett försök att få min son fri.»
Nu var det sagdt. Baronen andades en nyans häftigare än vanligt. Följderna skulle inte länge låta vänta på sig, goda eller dåliga.
Öfverstelöjtnanten drog ihop ögonbrynen. Det var ej ett hotfullt uttryck, han ville skapa, utan ett eftertänksamt. Baronen måste se, att saken hade sina svårigheer, sina stora svårigheter.
»Jag inser, att ni från er synpunkt har alldeles rätt», medgaf han. »Dock är jag inte fullt säker, att saken låter sig göra. Kommissionen kan inte ta hänsyn till privatintressen utan blott till de instruktioner, som blifvit oss gifna. För min del skulle jag vara villig att visa all möjlig hänsyn, men förordningarna...»
Baronen kände med sig, att hans affär låg i ett ogynnsamt läge, och han ångrade, att han inlåtit sig i underhandlingar, hvilka icke kunde bereda honom någon fördel utan endast ett höfligt afslag. Han ville dock göra ännu ett försök. Till sin förvåning blef han förekommen af sonen. Hvad han hörde, kom honom att stå med öppen mun, förvånad, rädd, skräckslagen.
»Min insats i försvaret torde nog vara ganska obetydlig. Jag har inga som helst militära kvalifikationer», började den unge mannen. »Någon förlust skulle det sannerligen ej bli, om jag icke iklädde mig uniformen. Men antag, att jag skulle kunna göra någon slags nytta i det hänseendet, så är det väl också som så, att hvilken torparpojke som helst kan göra detsamma. Jag antar, att jag skulle kunna friköpa mig.»
Öfverstelöjtnanten skrattade till den gamle baronens lättnad. Den gamle mannen hade fruktat för något annat.
»Ni är praktiskt anlagd, herr baron», sade kommissionens ordförande. »Jag tycker om, att man går rakt på sak. Lämna mig blott en idé, huru ni skall kunna bli fri, och ni skall i mig få en hjälpare. Jag erkänner, att ni skulle göra bra mycket mer nytta på er tillämnade framtidsplats än som man i ledet. Sådana få vi hundratusentals, under det att godsägarne snart äro räknade.»
Den unge mannen fortsatte. Han talade kort och affärsmässigt.
»Jag tänker mig, att min far skulle erbjuda ett visst belopp för välgörande ändamål, låtom oss säga 5,000 kronor. Ni, herr öfverstelöjtnant, skulle själf få bestämma, huru beloppet skulle fördelas. Sedan det utbetalts, skulle vi aldrig fordra någon slags redogörelse. Det blir er affär. Vi vilja inte skryta öfver våra välgärningar, så att vi förbinda oss att ej säga ett ord härom, och vi anhålla på samma gång, att er mun är förseglad.»
»5,ooo! Är det inte väl litet! Jag vet inte, om jag står till svars, då beloppet är så relativt obetydligt.»
»Ej ett öre däröfver», invände den unge mannen. »Förr skrifver jag in mig, och det skulle ju kunna hända, att jag vid lottdragningen går fri. Jag har en chance mot två.»
»Jag skall göra mitt bästa», sade öfverstelöjtnanten. »Detta gör jag dock uteslutande för er skull. Vi, som tillhöra societeten, måste hjälpa hvarandra. Jag har dock ännu ett villkor att fästa därvid, ty man är ju egoist litet hvar.»
»Så framt vi kunna», svarade den äldre baronen, som nu kände sig stå på fast mark och var glad att undslippa med ett så relativt lågt belopp. Han hade tänkt sig minst det dubbla.
»Ni vet, att vi officerare genom en hemlig öfverenskommelse af svenskarna uteslutits från umgänge med dem. Jag skulle önska, att ni introducerade mig i societeten.»
»Åt detta kunna vi inte göra något», afbröt den unge mannen honom. »Societeten får svara för sig själf. Däremot antar jag, att min far är villig att inbjuda er till vår middag om lördag eller hur?»
»Ja visst, ja visst», bekräftade fadern.
I officerens ansikte kunde ingen läsa, huruvida han var belåten med denna utgång eller ej.
Ett faktum var, att man på svenskt håll satt en viss gräns för umgänget. Dessa främmande officerare, som beordrats till den nya provinsen, mötte ett passivt motstånd, hvarhelst de visade sig. Det var en liten hämnd, men det var dock en hämnd.
»En proformasak återstår», fortsatte officern, och de båda herrarna misstänkte, att han skulle komma med ännu ett förslag, lika obehagligt som det förra.
»Det skulle vara?»
»Sättet för frikallelsen. Ni måste låta undersöka er, herr baron. Regementsläkaren kan möjligen finna en kassationsorsak. Vi äro mycket stränga i våra fordringar.»
Han skrattade för att antyda, att orden endast voro skämtsamma. Detta var alltså utvägen, och en utväg som skulle säkerställa kommissionen mot alla anmärkningar om partiskhet. Den unge mannen tyckte, att hela proceduren var förnedrande, en rent af låg handling, men hvad skulle han göra? Under inga omständigheter ville han fullgöra den förhatliga värnplikten. Hade Sverige varit ett oberoende land, hade han troligen tagit sin officersexamen för att sedan vid mognare ålder, kanske först efter faderns död, öfvertaga godset. Nu hade han ingen lust att bära vapen för sitt nya fosterland. Hellre då skylta som kronvrak.
»Alltså beror afgörandet af läkaren?» frågade han.
Öfverstelöjtnanten skyndade att rätta misstaget, som kunde medföra obehagliga konsekvenser, förlusten af mutorna.
»Nej, nog är det jag som afgör, men jag skall tala med honom. Han är medgörlig i samma mån som arvadet är stort.»
Följaktligen väntade äfven läkaren sportler för sitt besvär. De tycktes vara mutkolfvar, och det låg också i systemet.
»Huru mycket?» frågade den unge mannen, som helt och hållet öfvertagit underhandlingarna. På det hela taget roade geschäftet honom, och det var intressant att se, huru långt de där herrarna behagade drifva det. Erfarenheten var ny, och spelet ägde nyhetens lockelser, om än han var den, som gjorde den dubbla insatsen af sin framtid och sina pengar, de däremot ingen.
»Jag tänker, att 500 kronor skulle vara en lämplig summa», upplyste officern småleende och tillmötesgående. Kunde han hjälpa sin vän till en liten extrainkomst, skulle han ej svika. Han hade alltid varit vänfast, och han visste, att den lille doktorn opererade med dåliga finanser. Han hade en son vid sjökrigsskolan, och det kostade pengar för att icke tala om dotterns klosterpensionsafgift. Också var det en förnäm pension, dit endast aristokratien fick skicka sina döttrar.
»Vi lämna 250. Det är gudi nog», afgjorde offret för penningutpressningen, och denna gång opponerade officern sig inte. Ma foi, han hade gjort sitt bästa för doktorn, och hade han misslyckats, var det inte hans fel!
»Godt, jag skall tala med honom.»
Han bugade sig och slog ihop klackarna, så att sporrarna klingade, och begaf sig med släpande sabel till undersökningsrummet.
»Jag trodde, du var galen, då du gick på så hänsynslöst», sade fadern, sedan de blifvit ensamma i rummet.
»Bah! Jag känner rasen allt för väl. Den imponeras endast af ett öfverlägset uppträdande. Är man ödmjuk, bli de hårda och tvärt om, när man uppträder brutalt. För honom där? — han pekade på dörren till undersökningsrummet — »är summan mycket stor. Vi kunde ha lyckats med fjärdedelen, men jag ansåg mig förnedrad, om jag gått ned till ett så lågt belopp. Nu står jag också högt i hans aktning, i samma proportion somn vi betalat.»
»Bara de inte pressa ut ytterligare summor», jämrade fadern sig. »Ha de en gång fått smak för pengar, vilja de ha mer.»
»Du bedrar dig. Hvarje affär är en afslutad affär. Vilja vi ha andra förmåner, få vi köpa dem. Hvad denna sak beträffar, är den utagerad i detsamma vi honorerat våra förbindelser.»
»Det var märkvärdigt, att han inte begärde pengarna i förskott.»
»Han vet mer än väl, att vi komma att betala. Om vi underläte detta, skulle man förvisso hitta på ett nytt sätt för att låta mig genomgå läkarebesiktning, och då komme jag ej att gå fri. Jag är frisk som en nötkärna och har absolut intet lyte. Hjärta och lungor äro fullständigt felfria eller voro det åtminstone förleden månad, då jag genomgick besiktning för min lifförsäkring.»
»Ja, det minns jag nu.»
Dörren öppnades, och denna gång medfölj de läkaren. Sedan herrarna presenterats för hvarandra och utbytt några fraser, skred man till undersökningen.
Den unge mannen behöfde endast aftaga rocken, hvarefter läkaren undersökte bröstet med yrkesmässig min. Han lyssnade, som om hans egen välfärd berodde på den andres hjärtslag. Till slut syntes ett djupt veck mellan hans ögonbryn. Han lyfte upp hufvudet. Undersökningen var gjord.
»Ja, herr baron, jag behöfver inte fortsätta någon vidare undersökning. Ni har helt enkelt ett organiskt hjärtfel, visserligen ej stort men dock af den beskaffenhet, att ni ej kan inlåta er på ett så farligt experiment som militärtjänsten. Om ni ämnar bli officer, måste jag på det allvarligaste råda er att afstå från denna önskan. Som man i ledet vore ni hopplöst förlorda.»
»Ni tror således, att det är något farligt?» frågade patienten, som ville se, huru långt farsen skulle gå.
»Inte direkt — om ni blott är försiktig.»
»Får jag rida?»
»Så mycket ni vill.»
»Och jaga?»
»Ej heller detta torde möta hinder.»
»Jag brukar hvarje morgon springa tre kilometer för att träna mig. Detta kan väl inte vara skadligt?»
Doktorn såg eftersinnande ut.
»Åh nej, blott ni ej fortsätter att springa, när ni börjar få hjärtklappning.»
»Tack, nu är jag på det klara med min sjukdom.»
Han tog fram plånboken och räknade upp några sedlar.
»Tillåt mig, herr doktor, att honorera er för ert besvär. Det är en princip hos mig», sade han och lämnade honom 300 kronor.
Läkaren såg angenämt öfverraskad ut. Han hade beredt sig på 250.
Han bugade sig djupt och gick. Turen var kommen till hans förman, som efter fem minuters tid stoppade en check på 5,000 kronor i sin rockficka.
Juristen undrade, hvarför den unge baronen helt omotiveradt uppgaf
ett skratt, då han kom ut ur tingshuset.
