Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
testakten, om han slutligen förlorat minnet af
exklusionsbillens dagar, så borde ett utlåtande från detta toryistiska
underhus hafva lärt honom, hvad ban icke hade att vänta af
högkyrkan. Men Jakob drefs af sin »religiösa pligtkänsla».
Ögonblicket var i alla händelser illa valdt för uppfyllandet af
denna »pligtkänsla», ty det var just da som hela det
protestantiska Europa — och framför allt England — upprördes
af den franske kungens förföljelse mot hugenotterne. Dock,
Jakob lät ej hejda sig, stimulerad dessutom af jesuiterne,
hvilka lydde Ludvigs vink. Ludvig ville ej veta af nigon
samstämmighet mellan Englands kung och folk; en sådan stred
mot hans intresse. Parlamentet hade nu emellertid vägrat
Jakob sin hjelp. Han ville dock ha sin sak fram. Han
sökte behålla laglighetens sken och vände sig liksom Richard
II till en slafvisk domarekår, hvars utsago han infordrade.
Domrarne tillerkände honom dispensations-rätten. »Ej af
folket», så lydde deras utlåtande, »vore konungen denna rätt
förlänad utan han vore en del af Jakobs konungslighet och
prerogativer, som aldrig frånkänts honom och ej heller skulle
honom någonsin frånkännas.» Onekligt är det visserligen, att
konungen som högsta rättsskiparen och souverän hade och
borde ha den magten att gifva dispens från lagarne. Den
magten hade också i England en respektabel häfd för sig.
Men tvistigare blef den frågan att besvara, hur långt skulle
denna konungsliga myndighet få sträcka sig? Och finge eller
borde väl kungen få handskas lika med alla möjliga lagar?
Hvad nu specielt frågan om att gifva dispens från
religionslagarne vidkommer, så tycks det öde, som drabbade Karl II:s
Indulgensförklaring, sammanstäldt med underhusets nyss uttalade
mening, ha bort göra slut på osäkerheten i detta fall. Och
Jakob var nog heller icke osäker, vare sig om den allmänna
tanken i landet eller om sin magts mått. Emellertid
lemnade han nu fritt lopp åt sin katolska ifver. Nu drogos
papister utan tvekan in i hemliga rådet, nu fråssade de af
anglikanska prebenden. Men hvad som sårade såväl lekmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
