Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Natt och Dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Samtalet fick en anstrykning af högtidlighet, som ingen
af de närvarande sökte att häfva, och ju mera Engelbrekt
talade och utvecklade hvad han velat och hvad som enligt
hans mening borde ske, för att det verk, som de gemensamt
påbörjat, måtte nå en önsklig fullbordan, desto mer hänfördes
alla af hans ord. Och när sedan denne man, hvars makt
kunde förliknas vid en konungs, uttalade sin fromma önskan
att snart få lämna sin höghet och återvända till sitt
undangömda berg och kopparröken från sin hytta, så var det icke
långt ifrån, att de gamle männen fallit till hans fötter.
Sålunda förflöt eftermiddagen, och ljus tändes i salen.
Då smattrade åter hornen vid porttornet, och en stund
därefter inträdde den höge och mörke riddar Bengt Stensson från
Göksholm. Riddarens blick var skum, och man visste ej rätt,
om det var hat eller skrymtan, som glödde i den, — att
han icke kom som uppriktig vän, det tyckte sig en hvar
kunna se.
»På eder lejd kommer jag, Engelbrekt», sade han, »för
att spörja eder till, om jag månde vara med fred i riket för
eder?»
»Det spörsmålet är icke svårt att besvara», yttrade
Engelbrekt, i det han med möda reste sig upp, »hvarje ärlig svensk
man lefve med fred i Sveriges rike!»
»I veten dock, att fejd råder mellan mig och eder!»
»Jag vet det ... och jag vill säga som så, att på mig
skall det icke ankomma, om den fejden icke tager slut!»
Riddaren blef het och svarade med häftighet. Men det
låg något så tilltalande i hela hans uppträdande, och i
synnerhet var detta öppna språk, om ock bittert och stödjande
sig på en oriktig uppfattning, dock så öfverensstämmande
med Engelbrekts lynne, att själfva denna häftighet gjorde
honom riddaren bevågen. Sedan de länge samtalat om
anledningarna till fejden dem emellan, sade slutligen riddaren:
»Om I hafven rätt eller jag, det månde vi båda icke
kunna afgöra, utan är det min önskan att hänskjuta saken
till rådet!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
