Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Gästabudet på Tälje slott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hafva tillagt, att hade icke han befunnit sig tätt bakom
Herman och gifvit den fientlige svennen banehugget, så hade det
otvifvelaktigt varit Herman Bermans sista strid. Han
återfördes nu ur stridens vimmel, och stormningen upphörde
därefter af sig själf. Dagen därpå anlände Engelbrekt från
Stockholm, bekräftad af rådet i sin makt som befälhafvare
mot slotten. Han hörde med oro hvad som drabbat Herman,
men måste draga vidare, sedan han styrt om nya höfdingar
för belägringshären och tillsagt Herman att, så fort han
tillfrisknat, draga efter honom nedåt riket.
När Erik och Belgsting inträdde i rummet, satt Herman
klädd ofvanpå sängen, fast han var ombunden med en hög
gördel om lifvet och bar vänstra armen i band. Han blef
gladt öfverraskad, när han fick se Belgsting, och denne gick
fram och fattade hans hand. Sedan de första hälsningsorden
å ömse sidor voro uttalade, redogjorde Belgsting för sitt ärende.
Han talade länge, och Herman afbröt honom icke, men när
han slutat, tryckte han med rörelse hans hand och utbrast:
»Nej, nej, Belgsting, detta ärende skall du själf uträtta,
och till fängelset skall du icke återvända, så sant jag heter
Herman!»
»Nu sitter jag upp och rider dit», svarade Belgsting och
reste sig.
»Nå väl, jag vill ock rida med», tillfogade Herman, lika
fast i blick och ton som Belgsting.
På Tälje slott var fogden den förste, som vaknade om
morgonen, och han såg sig förskräckt omkring, när
nyckelknippan, som stadigt brukade hänga vid hans gördel, föll i
golfvet då han reste sig. Hans ögon stannade därvid på
mjödfatet och flyttades därifrån åter till nyckelknippan. Med
en kötted böjde han sig slutligen ned och fattade den senare
samt rusade ut. I gången utanför låg svennen ännu
snarkande, men vaknade vid en väldig spark af fogden, som med
hufvudet ännu icke riktigt klart skyndade ned att se om sin
fånge. Denne befann sig dock på ort och ställe; fogden såg
väl ej hans ansikte, ty fången låg med hufvudet vändt åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
