Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Partierna fingo sålunda rund tid att pröfva sina krafter och
skaffa sig anhängare, ehuru det icke kan förnekas, att
herrepartiet förlorade betydligt på konungens långa dröjsmål, och
dess medlemmar måste till och med förena sig med de öfriga
i handlingar af ganska stor vikt. Så upprättades på
Norrmalm söndagen den 7 augusti en skriftlig handling,
hvarigenom de närvarande danske och norske herrarne förbundo
sig att som redlige dandemän draga försorg om efterlefnaden
af Halmstads dagtingan, äfven om konungen icke skulle
infinna sig. En mängd af detta partis män undertecknade äfven
ett par dagar därefter eller den 11 augusti på Långholmen
en skrift, hvarigenom de tillträdde det viktiga uppsalabeslutet.
Engelbrekt hade där den glädjen att se de förnämste af dem,
som dittills dragit sig undan från honom, underteckna
skriften. Den gamle Krister Nilsson var där och äfven herr Karl
Knutsson (Bonde). Inalles tecknades 37 namn under detta
dokument. Med uppräckta händer afgåfvo alla de närvarande
en dyr ed »att med lif och gods värja riksens frihet och
aldrig mera lyda konung Erik, om han icke ville styra efter
lagen, och den som djärfdes däremot göra, honom skulle de
fördärfva till lif, ära och gods och göra honom en
förrädarerätt».
Det var åter en folkmaktens, en svenskhetens seger,
vunnen genom Engelbrekt och de fosterlandsvänner, hvilka
slutit sig omkring honom och lärt älska honom allt högre,
ju mer de lärde känna honom. Bland dem intogo biskop
Tomas och den ädle Nils Gustafsson, upplandslagmannen,
främsta rummet. Engelbrekts makt tycktes obestridd, och
den närvarande ställningen var synnerligen ägnad att
stadfästa densamma.
Men häraf förbittrades ännu mera de hemliga fienderna,
och oaflåtligt voro de verksamma för att till slut lyckas i
sina bemödanden att stäcka vingarna på den djärfve
fjällörnen. Häftigast brann naturligtvis hatet hos Bengt
Stensson, hvars enskilda ställning så väsentligt berodde på
Engelbrekts. För honom antog därför striden snart nog formen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
