Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kind, men mitt hjärta drar sig tillsammans för den mörka
lönstigen ...»
»Dröjen icke länge, stolts jungfru», påskyndade munken,
»tiden ilar, och eder vandring är lång. Viljen I blifva
oupptäckt, så får icke den stund öfverskridas, som jag är herre
öfver den underjordiska gången. Kommen dock i håg, jag
vill hellre afstyrka än tillstyrka, och Gud förlåte mig och
den helige Franciskus, om mitt goda hjärta förledt mig att
allt för gärna lyssna till ungersvennens bön ... Men om I
liksom jag haden sett hans glädje vid underrättelsen om, att
I lefden, och hans sorg, när jag vidare berättade edert beslut
att taga doket och blifva nunna för att aldrig skiljas från
detta systrakloster, då skullen I ej haft hjärta att ens ett
ögonblick fördröja för honom och eder själf återseendets glädje.»
Medan munken talade, hade Agnes sjunkit på knä
framför madonnabilden. Hon bad en kort bön, och när hon stod
upp, lågade en eld af beslutsamhet i hennes stora, blixtrande
ögon.
»Herman, Herman», sade hon och sammanknäppte sina
händer, ännu stående framför madonnan, »måtte aldrig din
kärlek till mig blifva mindre, därför att jag nu fyller ditt
hjärtas bön ...»
Det rasslade till, liksom när ett svärd med hastighet
drages ur skidan, och när Agnes såg upp, träffades hennes
blick af Hermans höga gestalt, som ilade fram mot munken.
»Så skulle dock min klinga dricka ditt svarta blod, du
lede bedragare!» utropade han, i det han störtade fram och
måttade ett hugg mot munken.
Denne, som stod tätt invid en pelare och till en början
höll på att förlora all besinning vid det plötsliga
uppenbarandet af Herman Berman, återfick nätt och jämnt så mycket
välde öfver sig själf, att han kunde springa åt sidan och
sålunda undgå det mördande hugget.
»Nåd, nåd, ädle Herman Berman», stönade munken bakom
pelaren, »jag är nu en medlem af den helige Franciski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
