Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ädla, arma, försakande Rixa!» frampressade paterns
bleka läppar, och åter knäppte han tillsammans sina händer,
men med en häftighet, en styrka, som om han velat betvinga
den storm, hvilken gubbens berättelse väckte i hans själ.
»När jag åter såg upp på de stridande», fortsatte den
gamle, »så lågo tvenne svenner fallna, och fogden själf flydde
allt hvad hans häst förmådde springa, och en sven följde
honom. Men den unge höfdingen, Herman, som den stackars
frun nämnde honom, kom tillbaka, steg af sin häst, talade
milda och vänliga ord till den ädla frun ... men hon tycktes
blifva ännu mera orolig, när han tilltalade henne, och pekade
på den blodige kyrkherren, som låg liksom död på vägen.
I detsamma kom en skara ryttare där nere ifrån, de hörde
till bondehären, och höfdingen bad några af dem upplyfta
kyrkherren, som ännu lefde och föra honom hem, och sedan
vände han sig åter till den gamla, sjuka frun.
»I hafven alltid varit mig huld och vänlig, ädla fru
Richissa!» sade han, »fast jag varit en ringa sven i
förhållande till eder; nu har den gode Guden unnat mig den
lyckan att visa eder i ringa mån min tacksamhet ...»
»Hafven tack, hafven redelig tack, ädle ungersven!»
hviskade frun, och hennes tårar runno så strida.
»Men hvarför riden I så ensam?» sporde åter höfdingen.
»Jag drager min frände, grefve Hans, till mötes», svarade
hon, »och tog vägen öfver Vadstena. På Oppenstens slott
skall jag träffa min frände. Sjukdom och sorg och bekymmer
hafva tagit mina krafter ... och nu står jag ensam ...»
Hon började härvid gråta, så jag grät, skam till
sägandes jag med, mina modiga tårar.
»Varen vid god tröst!» sade höfdingen, »en god häst och
ett godt följe skall jag skaffa eder till Oppenstens port.» Han
vände sig därvid om och såg sig omkring bland sitt följe,
som under tiden ankommit till stor myckenhet. Strax bakom
honom stod en yngling, som mera liknade en björnunge än
en människa, men med ett par ögon, som tycktes gissa till
höfdingens minsta tanke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
