Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina torn mot skyn. Han såg från en höjd på afstånd
belägringshären och anstalterna, som vidtagits för att betvinga
slottet. Men han gjorde en lång omväg för att omkring
belägringshären och norr om denna komma in på den vägen,
som från Grenna ledde förbi Rumlaborg till Jönköping.
Inkommen på denna väg, hade han icke vandrat långt,
förrän ett föremål på vägen kom honom att stanna. Det var
kadavret af en ihjälstucken häst. Det var synbarligen ett
gammalt kreatur, men som varit föremål för den ömmaste
omvårdnad. Paterns ögon stirrade länge på djuret, och sedan
böjde han sig ned och undersökte noga hvarje del. Därefter
stod han ännu länge med sammanknäppta händer, men med
blicken irrande bland molnen, så att den, som händelsevis
sett honom i denna ställning framför den döda hästen, skulle
haft svårt att afgöra, om det var hästen eller något annat,
som var hans tankars föremål. Hvad det nu var, så var
han så upptagen af sitt ämne, att han icke märkte, det en
gammal man stod vid hans sida, förrän denne vidrörde
honom.
»Kännen I djurets ägare, vördige fader, eftersom I dröjen
här?» sporde gubben.
»Din fråga, gamle», genmälde munken vemodigt, »röjer,
att du känner mera om ägaren än jag. Man har talat om
för mig en af de många grymheterna, som fogden här på
Rumlaborg föröfvat, en som står i sammanhang med denna
häst ... känner du något därom, gubbe?»
»Om jag känner?» började gubben. »Väl känner jag
Otto Snapp och hvad han här bedrifvit, ehuru visserligen han
hopat mera odåd på sitt samvete, än hvad man vet att tala
om. Knappast lärer mycket skilja mellan honom och fogden
där uppe i Dala, Jösse Eriksson. Icke är jag den ende i
denna bygd, som klagar till Gud och alla helgon öfver
Rumlaborgs fogde.»
Gubben torkade med afvighanden bort en tår ur sitt öga.
»Där på Hakarps kyrkogård ligger min ende son»,
fortsatte han, »fogden slog honom ihjäl, för det han ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
