Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på en häst och förde mig bort, långt bort, till min faders
slott i Mecklenburg, och där hölls jag fortfarande fången.
Då inträdde en dag min fader i mitt fängelse. ’Två ting’,
sade han, ’har du att välja på: döden eller att taga den man,
jag utsett åt dig!’ Tusen gånger hellre ville jag dö än svika
min kärlek till mitt barns fader, och jag sade det åt honom.
Så förflöt åter ett år, och åter inträdde min fader inför mig.
’Jag har blott pröfvat dig, min dotter’, sade han, ’du skall
ej mera tvingas, du skall få tillhöra din bonde där uppe
bland fjällen, men ännu ett prof vill jag förelägga din kärlek.’
I kunnen fatta min glädje, fromma moder abbedissa! Jag var
utom mig, och ingen begäran af min fader var nog svår, att
jag ej hade velat villfara den i mitt hjärtas tacksamhet och
sällhet. ’Gör dig redo’, sade han, ’vi skola rida till Sverige.
I Vadstena har jag stämt möte med Johan, i klostret skall
vigseln ske inför rikets herrar och ädlingar af biskop Knut
i Linköping’.»
I skuggan vid muren, midt för där de båda kvinnorna
stodo, rasslade det till, som om någon rest sig upp på golfvet
och därvid strukit utmed muren. En rysning tycktes
genombäfva den sjuka, men på abbedissans uppmaning
bemannade hon sig och återtog sin afbrutna berättelse.
»Vi kommo till Sverige, vi kommo till Vadstena, vi
kommo hit inför altaret, men som vi trädde öfver tröskeln,
kastade min fader öfver mig ett hvitt dok och hviskade i
mitt öra: ’var lugn ... efter vigseln!’ Genom doket såg jag
en högrest man räcka mig handen framför altaret, och mitt
hjärta klappade af glädje, jag trodde mig igenkänna honom,
som mitt öga längtade att se, och det förekom mig, som om
den långa vigselakten aldrig skulle sluta. Men så tystnade
biskopen, och doket lyftades af mitt hufvud ... och framför
mig stod den, som min fader utsett till min herre och
husbonde ... Mitt hufvud svindlade, blott en tanke stod klar
för mig, den att dö, och jag sjönk ned just här, ... just här.»
Den gamla frun smälte i tårar; det dröjde länge, innan
hon kunde fortsätta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
