Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för löftet, som han gjort, att innan den dagen tämja fogdens
mod, eller det var för det stundande mötet i Vadstena.
Från slottet gjordes ingen min af att gifva vika i godo.
Fogden hade väl försett sig med lifsmedel och tycktes i öfrigt
lita på sina murars fasthet. Allt berodde på, om barfridet
hunne blifva färdigt. I det fallet var ofelbart slottets öde
gifvet. Men ännu den 15 augusti om kvällen återstod det
öfversta rummet, och en egen slump ville, att med den
följande dagen, då äfven herremötet skulle stå, utrann den
betänketid, Engelbrekt gifvit fogden.
Högligen förstämd red Engelbrekt om kvällen från stället,
där barfridet byggdes. Det var en söndagskväll, så att för
den dagen hade arbetet hvilat, och det var just som klockorna
i Kvillinge kyrka ringde ut helgen, som Engelbrekt nalkades
Ringstad. Ett beslut måste fattas. Ett var klart, att han
själf följande dagen måste infinna sig i Vadstena, men å en
annan sida måste också slottet den dagen vara i hans händer.
Det senare måste ske genom en stormning, hvarvid trätornet
finge användas, sådant det var. Så långt hade han kommit
i sina tankar, och han afvägde som bäst, hvilken han skulle
sätta i spetsen för detta företag, Herman eller Erik Puke, då
han stannade utanför den lilla stugan och lämnade tyglarna
åt Ulf.
Då kom på vägen från slottet en ryttare i sporrstreck
sprängande fram till stället, där han befann sig. Det var
Herman, och med en stämma, som ljöd likt den skönaste
musik i Engelbrekts öra, ropade han:
»Till häst, fosterfader, fogden vill dagtinga!»
En kort stund därefter möttes Engelbrekt och fogden.
Denne tog sig nu helt annorlunda ut, än när han talade de
stolta orden nere vid slottsbron. Han näsa, som nu en gång
för alla var det mest framstående partiet i mannens anlete,
hängde lång och tung ned öfver läppen, och hela hans
hållning påminde om en kalkon, som skamflat slår tillsammans
sin vida stjärtprydnad och blir blek om näbben. Engelbrekts
förutsägelse hade gått i fullbordan. Med hvarje timmerstock,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
