Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Någon stund därefter steg han till häst och red med ett
par hundra ryttare ned emot slottet, sedan han gifvit
befallning åt den öfriga hären att tåga efter.
Ringstaholms slott låg på en holme i Motala ström och
var från landsidan endast tillgänglig genom en bro öfver
strömmen. Så väl detta läge som de fasta och höga murarna
och tornen, gjorde det till ett af de fastaste i riket, och det
var därför icke att undra öfver, om drottning Margareta icke
gaf sig någon ro, innan hon från Bo Jonsson Grips son fått
detta slott med dess län inlöst under kronan till hennes
evärdeliga egendom.
När Engelbrekt kom ned emot slottet, stannade han
med sina ryttare på strömvallen och skickade en hornblåsare
ned emot bron jämte ett par svenner, hvilka skulle bedja
fogden om ett samtal. Det dröjde en stund, innan
slottsporten öppnades och fogden betänkt sig, men så kom han
öfver bron, åtföljd af några beväpnade svenner, och Engelbrekt
red honom till mötes ned för vallen. På ömse sidor om
honom sutto Herman Berman och Erik Puke, och bakom på
vallen ryttarnes mörka led, medan trumhvirflar på afstånd
antydde bondehärens antågande.
Henrik Styke var en lång, reslig man, men hade ett
ansikte, som gjorde ett obehagligt intryck. Den långa, krokiga
näsan och de små ögonen, jämte ett drag af själfgodhet
omkring munnen tillika med den styfva hållningen i öfrigt —
allt förenade sig hos honom att liksom förkroppsliga bilden
af en öfvermodig och högdragen tysk lycksökare. När han
stannade inför Engelbrekt, antog hans ansikte ett nästan
hånfullt uttryck, i det han stolt blickade tillbaka öfver det fasta
slottet och svennerna, som vandrade fram och åter på muren
i morgonsolen.
»Säkert kännen I redan, Henrik Styke», sade Engelbrekt,
»hvad som timat vid Nyköping, och att eder broder dagtingat.
Jag ställer nu samma fråga till eder som till honom: viljen
I godvilligt och utan dröjsmål uppgifva slottet?»
Fogden teg en stund, och när han därefter såg upp på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
