Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hörde han något ovanligt buller på afstånd, så höll han
stilla, tills allt åter var tyst. På detta sätt hann han icke
långt under dagens lopp, och vid middagstiden, när solen
brände som hetast, tog han in i en enslig öfvergifven stuga
i skogen, där han beslöt att afbida aftonen.
Då steg han åter till häst, och allt efter som solen sjönk
och skymningen utbredde sig, närmade han sig åter stora
landsvägen, där han sökte återtaga hvad han under loppet af
dagen förlorat. När morgonen grydde, hade han hunnit
Kolmården och Östgötagränsen. Men nu måste han åter söka
aflägsnare stigar, och det så mycket mera, som han hela dagen
igenom ett stycke på sidan om sig hörde ljud af trummor
och horn och af många hundra röster, som sjöngo. Han tog
för gifvet att det var bondehären, som drog från Nyköping
förbi Krokeks kloster nedåt Östergötland.
Det var en ytterst besvärlig och äfven farlig ridt, men
faran tycktes egga hans mod. När solen sjönk, och
augustimånen seglade fram på himlen och försilfrade vatten och land,
befann han sig på en höjd, hvarifrån man kunde se ut öfver
en vidsträckt rymd af den nedanför liggande slätten.
Det var slättbygden mellan Kolmården och Norrköping.
Till vänster utbredde Bråviken sin vattenspegel, till höger
syntes Glan, och vid synranden höjde Ringstaholms slott sina
torn mot himlen.
Mårten Skrifvare hade dock lika litet denna kväll, som
den vid Vadsbro kapell, något sinne för vackra naturtaflor.
Hans öga hvilade på landsvägen, som slingrade sig fram ur
skogen något till vänster och gick ett stycke nedanför höjden,
där han befann sig. Där nere på vägen var det lifligt; den
ena hopen efter den andra af väpnad allmoge tågade fram.
Mårten hade stigit af sin häst och bundit den vid ett träd;
själf gick han så långt fram han kunde, för att rätt kunna
öfverskåda den framtågande bondehären. Några tusen bönder
kunde hafva tågat fram, då med ens tystnad inträdde på vägen,
och endast det allt hvassare ljudet af stegen, som aflägsnade
sig, störde aftonens stillhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
