Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja», svarade Engelbrekt. »Mig synes, som om det vore
bättre att vara borgen ett par mil närmare; antingen nu den
raske ynglingen haft framgång eller ej, torde det tränga till
skyndsamhet, och öfverraskningen gå vi endast till en del
miste om. För några hundra ryttare lärer Johan Wale icke
upplåta sin fasta röfvarekula — det är bondehären, som skall
slå hans mod till fots!»
De båda männen gingo därefter in i storstugan, där de
funno gamle Björn stående framför husmodern, uppmärksamt
lyssnande till hvad hon hade att säga.
»Du ger honom maktbref öfver mig, menar jag, hustru!»
sade Engelbrekt skämtande, i det han gick fram och fattade
sin hustrus hand.
»Mycket glömmer den, på hvilken allas väl hvilar»,
svarade den fromma husmodern. »Helst ville jag väl själf, om
jag kunde, draga med dig.»
»Vi draga dock ej ut i fiendeland, hustru!»
»Föga bättre dock!» genmälde hon. »Mulna icke,
Engelbrekt, du ser ju, att jag är starkare nu, än när du sist drog
bort, fast kanske faran nu icke är mindre. Men Engelbrekts
hustru får icke tänka på sig, när knappast någon kvinna
finnes i dessa bygder, som icke vore färdig att gråta blod.»
»Så älskar jag att höra dig tala, kvinna! Genom
dödsporten går man endast en och en, och den tanken bör hvarje
man och kvinna göra sig förtrogen med. Ett därtill kan du
trygga dig vid, antingen vi träffas mera, eller icke, i denna
världen — ingen oren handling skall skugga Engelbrekts
minne ... Och därmed Gudi befallat, hustru!»
Han vände sig om, hans ögon voro fulla af tårar. Gamle
Björn snyftade till, där han stod i spiselvrån och sökte lägga
band på sig, men icke kunde tillbakahålla känslorna, som
trängde sig på honom och framkallades af hvarje föremål i
rummet. För honom lågo en half människoålders minnen
utbredda och liksom samlade i en enda punkt, i det ögonblick
som flydde. Han hade växt upp i Engelbrekts hem, och allt,
som rörde husbonden, hade växt in i hans själ och blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
