Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Här finnes ju ingen utgång från salen, mer än denna»,
sade hon, pekande åt dörren, genom hvilken hon inkommit,
och fortsatte utan att afbida något svar, »I kunnen därför
lika godt bevaka eder fånge utanför dörren som innanför!»
Svennerna sågo på hvarandra. Den ene, en tysk, som en
tid varit i grefvens af Ewersten tjänst, tog mod till sig och
sade med ett inställsamt leende:
»Däri hafven I rätt, stolts jungfru, och jag har intet
emot att öfverlämna vakten här inne åt eder på en stund.
I kunnen däraf se, att Melcher Höknäbb icke glömt sin forne
herre och hans dotter, fast man får taga seden, dit man kommer.»
Agnes lämnade en börs med silfvermynt i den bugande
svennens hand, när denne jämte kamraten gick förbi henne.
När dörren stängdes bakom svennerna, vände hon sig mot
fången, som mörk och dyster skådat fram genom salen och
sett liksom i en dröm gestalterna röra sig fram och åter.
»Heliga Guds moder, huru se vi hvarandra åter!» afbröt
Agnes den tystnad, som inträdt.
Herman svarade icke, men han tryckte hårdt sin knutna
hand mot bröstet, som om han velat betvinga sitt hjärtas
oroliga slag. Men hans blick var mörk, och hans öppna, ädla
anletsdrag uttryckte en smärta, som var för djup att kunna
döljas.
»Det var S:t Hans afton», sade Agnes med en ljuf stämma,
som darrade af rörelse, »då jag sist såg eder, ungersven, i
min faders trädgård vid Gripsholm. I dragen eder det väl
till minnes. Solen höll på att sjunka bakom bergen i väster,
då I träffaden mig under den stora lönnen. Många tankar
har jag tänkt och många frågor gjort sedan den aftonen, huru
och när I skolen komma åter; men aldrig, aldrig trodde
jag ...»
»Dock är det verklighet, stolts jungfru», svarade Herman
icke utan bitterhet. »I sen mig åter i de kedjor, som eder
fader smidt mig uti ... Jag minnes väl den kvällen, om
hvilken I talen, och det spörsmål, jag gjorde eder ... ha, jag
arme, vansinnige folkets son, hur kunde jag tro, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
