Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och Engelbrekts blick besvarade grefvens, och där tändes
en flamma af manlig erkänsla för de frimodiga orden.
»I hafven talat ett ord, grefve Hans», sade Engelbrekt
med en stämma, som svårligen kunde dölja hans inre rörelse,
»I hafven talat ett ord, som I skolen hafva beröm af, så
länge I lefven, och tusen hjärtan skola bedja för edert väl
till den allsvåldige fadern där uppe ofvan stjärnorna.»
»I gode herrar och stränge riddare», tillade han efter ett
par ögonblicks uppehåll, »I hafven hört det. Skaffen bort
den orättfärdige fogden, och fred och lugn skola återvända
till dessa bygder, och Dalarnas landsända skall hädanefter
som hittills endast låta höra af sig genom järnet och
kopparen, som brytes ur dess berg och sprides öfver hela riket.»
»Sådant står icke till oss», vidtog biskop Knut med ifver,
»slik makt äger icke rådet, det vore att ingripa i konungens
myndighet. I begären för mycket, Engelbrekt!»
»Gjut icke olja på den eld, som är färdig att slockna,
fromme fader biskop», genmälde Engelbrekt, »rådet måste äga
makt att handla i konungens stad och ställe, då han är
frånvarande ... Det står ju alltid till konungen själf att göra
ändring i rådets åtgärder, då han kommer tillstädes ...»
Nu hördes ljud af trummor och stridslurar och sorlet af
en otalig människomassa, som kom allt närmare. Redan
syntes en skog af lansspetsar längst bort på vägen, rödfärgade i
den nedgående solens glans. Det var liksom en påminnelse
i handling af de hotande orden, som den lille mannen kort
förut fällt. Biskopen kastade rådvilla blickar på herr Krister,
och denne satt och tummade på remtyget, hvilket hängde på
sadelknappen.
Karl Knutsson, som varit en uppmärksam åhörare af
allt hvad som yttrats och noga gifvit akt på så väl alla
Engelbrekts åtbörder som på ryttarna nere på vägen — och
dessa storväxta gestalter voro väl värda en pröfvande blick
af en, som förstod sig på slika saker — flyttade sig nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
