Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Objudna gäster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emellertid häraf se, hurudana dessa bönder och bergsmän äro att
handskas med. Jag vill nu efter påskhelgen rida upp till
Dalarna med all min makt, och i konungens min herres
namn skall jag hålla räfst med denne Engelbrekt, som djärfts
göra vår nådige konung och eder, ädla herrar af riksens råd,
slikt omak.»
Fogden hann icke längre, förrän dörren öppnades och
tvenne äldre herrar inträdde, åtföljde af en yngre, hvilken
förde en ung flicka vid handen. Fogden skyndade de
inträdande till mötes. Den ena af dessa var klädd i biskoplig
dräkt. Det var en mäkta gammal herre, men rörlig för sina
år. Det var biskopen i Linköping, Knut Bosson (Natt och
Dag), en farbroder till Nils Stensson. Den andre af de båda
äldre herrarna var grefve Hans af Ewersten. Bakom honom
följde Nils Stenssons brorson, Magnus Bengtsson, en ung
herre med en uppsyn, som tycktes tillkännagifva ett
obändigt och vildt lynne. Den unga flickan, som han förde vid
handen, var Agnes grefvens af Ewersten dotter.
Alla de närvarande, äfven gamle herr Krister, hälsade
vördsamt den inträdande biskopen, som fryntligt besvarade
bugningarna, ehuru han därvid med en blick på sin
följeslagare, grefven, tycktes gifva till känna, att det samtal han
påbörjat borde fortsättas vid lägligare tillfälle. Det allmänna
samtalet kom därefter snart åter i gång, medan fogdens
svenner inburo den ena anrättningen efter den andra, hvarmed
bordet bokstafligen belastades.
»I kommen icke utan skäl så långt norr ut från edert
stift, fromme fader?» sporde härunder herr Krister och vände
sig till biskop Knut.
»Det står bedröfligt till inom vår svenska kyrkoprovins»,
genmälde biskopen, skakande på hufvudet, »efter som vi hafva
tvenne hufvuden i stället för ett ...»
»Det skall dock hafva en ända», menade herr Krister;
»vår nådiga herre, konungen, lärer väl till slut i detta ärende
få gifva med sig. Som I sägen, det är bedröfligt och svårt att
upprätthålla ordning, när den brytes af kyrkans egna män.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
