Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Du drager icke ned åt Lödöse, Engelbrekt?» frågade
Hans Djäkn. Man kunde nämligen såväl därifrån som från
Stockholm gå med köpmansfartyg till Köpenhamn.
»Nej, min led går åt Stockholm.»
»Skada det, du kunde eljes få något mera att bära på till
kungs. Jag red förbi Agneholms slott på hemvägen från
Västergötland och kan föra färska hälsningar från konungens
fogde Otto Thorbjörnsson Stut.»
»Såå, du talade med honom?»
»Nej, nej, vid vår Herres fem sår, jag talade ej med
honom, men jag hörde dess mera talas om honom, och det lilla
jag såg bekräftade till fullo, hvad som sades. Han ger icke vår
fogde mycket efter i grymhet. Det är bara litet omväxling.»
Den redlige Hans Djäkn tycktes blifva upprörd vid blotta
omnämnandet af hvad han sett. Hans röst darrade och hans
hand ryckte krampaktigt i svärdfästet.
»Känner du till Plågan i Gullspångsälfven, Engelbrekt,
säg, känner du till henne?» utropade han, och hans ögon
sprutade eld och lågor, som om han varit färdig att draga
svärdet mot sin vän. »Ser du, jag känner henne, jag, jag har
sett henne.»
»Det är ett par stenar i Gullspångsälfven, som kallas så»,
upplyste Peder Ulfsson, hvilken själf hade svårt att behärska
sin harm vid nämnandet af detta namn.
»Jag har mycket hört talas om Otto Torbjörnsson och hans
grymheter», inföll Engelbrekt, »men aldrig af åsyna vittnen.
Tala därför, jag lyssnar gärna till ett ord af eder, ty I hafven
själfve sett, hvad I berätten.»
»Jag red där förbi, det var i lördags», återtog Hans Djäkn,
»solen höll på att dala, när jag kom till slottet, och i hennes
sken såg jag på stenen tvenne nakna hopbundna människor.
De voro redan döda, och några skrikande korpar flaxade
omkring stenen. Det var en fader med sin son, som velat
detsamma, som du nu vill, Engelbrekt; de hade ämnat sig till
kungen för att klaga.»
Det var med en våldsam ansträngning, som den starke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
