Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Därmed lämnade munken rummet och skyndade ut på
gården. Men han följdes af de innevarande männen, hvilka
hade svårt att för sig förklara denna ilfärd af munken, som
redan var en gammal man och väl icke var van att sitta på
hästryggen. Utkomna på gården sågo de emellertid munken
leda ut den ena af de omtalade hästarna och med en vighet
och styrka, som ingen kunnat tilltro honom, kasta sig upp i
sadeln. Ögonblicket därefter var han försvunnen, och man
hörde ljudet af den snabba hästens hofslag aflägsna sig nedåt
landsvägen.
»Den där munken har setat på hästrygg förr, så munk
han är», sade Hans därvid, »men vill du som jag, Peder
Ulfsson, så vandra vi nedåt vägen. Blodet brinner i min kropp,
jag kan ej gå till hvila!»
»Och vårt morgonarbete?» sporde Peder Ulfsson.
»Bedrager jag mig ej», genmälde Hans, »så jagas i natt
en jakt, som gäller mer än vårt tilltänkta morgonarbete.
Dock vill jag tillsäga mina huskarlar att göra sig redo, sedan
skall Engelbrekt, när han kommer i morgon, få afgöra saken.
Hans Djäkn gick därpå till svennestugan, som låg i en
särskild byggnad, öppnade dörren och tillsade de innevarande
männen om sin vilja, hvarpå han och gästen fortsatte vägen
nedåt landsvägen, som ett stycke nedom Ornäs ledde till
Torsång. På något afstånd följde Engelbrekts dräng. Stormen
drog fram i vildt raseri öfver trakten, men månen glänste
klar från himmelen.
Nedkomna till landsvägen, togo de af åt vänster. De
hade dock icke gått långt, förrän ljudet af hästhofvar åter
nådde deras öron. De stannade och lyssnade. Ljudet kom
norr ifrån och tilltog i styrka. Således var det en ryttare, som
nalkades, och vinden låg på från norr och förde ljudet med sig.
»Mer än en synes denna natt rida söder ut, från
Kårberget», sade Peder Ulfsson.
»Men har denne, som nu är i antågande, samma mål som
munken», inföll Hans Djäkn, »så liknar det sig till, att han
kommer något sent.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
