Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om förträffligheten af de danska öarna, där herremannen kunde
lefva och fröjda sig, utan att ständigt påminnas om lagen
och åter lagen af rättslösa bönder.
Knappt hade grefven stängt dörren efter sig, förrän hans
dotter störtade ut ur det inre rummet. Hon var klädd i
samma himmelsblå klädning som dagen förut på Säters
kungsgård, men denna var också det enda, som var sig likt.
Ofvanpå denna hängde löst kastad öfver axlarna en vid kappa,
liksom för att svepa i sorgedok den ljusa gestalten. Agnes
befann sig i ett tillstånd af den mest pinsamma oro. Hennes
kinder flammade, och hennes pulsar slogo, som om hon
kämpat med en häftig feber. Ögonen brunno af en egen glans.
De hade gråtit bittra och häftiga tårar, men nu voro de torra,
och fasthet och beslutsamhet stodo att läsa så väl i dem som
i hvarje drag af det bildsköna anletet.
Hon stannade en stund framför madonnabilden, kastade
sig ned på bönpallen, och hennes läppar framhviskade en bön
om kraft och hjälp af den heliga jungfrun.
Vi påminna oss den föregående dagens morgon i
Sätersdalen och den förfärliga underrättelse, Agnes där erhöll. När
hon då sade sig vilja rädda ungersvennen, anade hon visst
icke, hvilka svårigheter som skulle uppresa sig emot henne
för utförandet af denna enkla handling. Det gällde nämligen
blott att tala till Engelbrekt om saken. Och Engelbrekt kom,
och hon träffade honom; men det var som om rösten stockat
sig i hennes bröst, hvar gång hon var färdig att öppna sin
mun och tilltala honom.
Människohjärtat är sig alltid likt, det må klappa under
vadmalet eller under sammeten; nu i dag liksom för
århundraden sedan, alltid äro dess grunddrag desamma. De
enkla, ursprungliga böjelserna, sorg och glädje, hat och
kärlek, hämnd och afund och vänskap, de förblifva sig lika i alla
tider. De utgöra enheten i mångfalden, den genomgående
färgtonen i de olika tidernas skiftande färgspel. Melodien
kan blifva olika, men tonerna, som bilda den, löpa alla i
samma skala, uppåt eller nedåt. Ännu drömmer ynglingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
