Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
år tryckt våra bygder», så började Engelbrekt med en klar
och välljudande stämma, som trängde till hvarje öra och lät
hans ord återljuda i hvarje hjärta, »och väl vill jag som hvarje
redlig svensk man våga hals och hand för att slita den snara,
som är bunden om Sveriges män, och frälsa mitt
fädernesland. Fritt var Sveriges folk i fordomtima, och fria som
fädren vilja vi förblifva. Men fåvitsk synes mig den man
vara, som vill råda bot på det onda genom ett annat ondt.
Lagen är bruten, och friden hålles icke i Sveriges land, det
veta vi alla, men visst är det, att det, som brutet är, icke
blifver helt genom ett nytt brott, och brott är det, om
mannen lyfter sin hand mot den konung, som han svurit
trohet. Nu är det dock så, att nöden står som ett hemskt troll
och klappar på hvarje dörr, och fängelse och död grinar mot
en, hvart man vänder sig för att klaga sitt onda. Dock är
det min tro, att kungen icke vet, hvad folket lider, och att,
om han visste det, han skulle bruka sin makt, efter som lagen
och hans konungaed säger, och hämma det onda och bättra
hvad som förr brast. Det är en olycka, att konungen icke
är en svensk man och att han icke känner Sveriges folk,
icke heller har någon vid sin sida, som kan säga honom hvad
lag och rätt är och upplifva hos honom minnet af hans
löften och eder, när han togs till konung på Mora äng. Men
innan konungen har sagt sin mening, innan vi hafva hört
af hans egen mun, att vi icke hafva någon hjälp när honom
att vänta, innan dess får ingen hand gripa till svärdet. Eller
hvad skullen I väl säga, I bergsmän och bönder, om edra
landbor, när de trodde sig lida olag af eder, i stället att gå
till tings och låta lagen döma, genast togo till spjutstången.»
Engelbrekt tystnade, och männen stodo och sågo på
honom, som om de hade väntat, att han skulle fortsätta.
Dock syntes icke någon ovilja eller något missnöje med hvad den lille
mannen där på sluttningen af åsen hade yttrat, äfven om det
icke fullt öfverensstämde med hvad hvar och en väntat. Så
förflöto några ögonblick. Under tiden hade den högväxte
munken bakom den vida halfkretsen närmat sig åsen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
