Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rikena. De voro få, hvilka som salig drotsen kunde fatta
drottningens stora tanke; men han hade i sin ungdom varit
utomlands och kände till de stora rikena söder ut och fann
därför, att mycket vore att vinna för de tre rikena i norden
af en sådan närmare förening.»
»Den stränge drotsen, herr Karl till Tofta, hade liksom
de öfrige herrarne den gången sin tanke för sig», inföll
Engelbrekt.
»Naturligtvis», yttrade grefve Hans, utan att rätt
uppfatta meningen med Engelbrekts ord. »Men det förvånar mig
högeligen, hvad I där berätten. Inalles blott 17 namn under
en handling, som rör alla tre rikena ...!»
»Redan strax efter kröningen», återtog munken, »började
herrarne lämna staden, och det fordrades hela den stora
drottningens snille och klokhet, att kunna hålla herremötet vid
makt. Det sattes till och med i fråga, om den nykrönte
konungen var rätt kommen till Sveriges krona, och när man
slutligen efter fyra veckor kom därtill, att ett bevis
uppsattes om konung Eriks val och kröning till konung i de tre
rikena ... då funnos icke mera än några och 60 herrar kvar,
och under den påföljande veckan drog också största delen af
dessa bort, så att blott de 17 voro kvar. Min salig herre
var med bland dessa 17, och jag minnes ännu, när han
skildes vid drottningen, huru hon vänligt klappade honom på
axeln och sade med sitt vanliga egendomliga leende: »det skall
dock gå, herr Karl af Tofta!» liksom om hon därmed velat
låta honom förstå, att hon för denna motgångs skull ej gaf
sin sak förlorad!»
»Och det har också lyckats henne», inföll grefven lifligt.
»Det har icke lyckats, grefve Hans», tog Engelbrekt till
orda, »och tro mig, det skall aldrig lyckas. När bondehären
sist låg för Stockholm, för att befria den ädle herren konung
Magnus Eriksson, så berättades det om en väldig bågskytt,
som lofvat att skjuta spiran af tornet Kärnan. Drottningen
vann under hela sin tid intet mera, hon fick herrarne på sin
sida, de voro tornspiran, hennes klokhet bågen, men något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
