- Project Runeberg -  En bikt /
230

(1909) [MARC] Author: Maksim Gorkij Translator: Walborg Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

230

Jag ser framför mig bybefolkningen, som
allvarligt och mottagligt lyssnar till mina ord,
bekymrade ansikten skymta förbi, ifriga att föra mig
undan från polisen.

»Hur var det möjligt?» undrar jag förvånad ocli
har svårt att tro, att det verkligen händt.

Och så tänker jag åter:

»Ynglingen nyss sökte tecken och under, —
han är själf ett underverk, om han genom lifvets
fasor kunnat bevara kärleken till människan. Ocli
skaran, som lyssnade till mig, är också ett
underverk, ty den är hvarken döf eller blind, fastän
nian så länge och så nitiskt sökt be döfva och
förblinda den. Och ett ändå större under är
Michajlo och hans kamrater.»

Lugnt och jämnt flyta mina tankar, — det är
ovanligt för mig och oväntadt. Jag skärskådar
försiktigt mig själf och undersöker i all stillhet
hjärtat, om där inte dölja sig oro och stridiga
tvifvel. Jag småler i det tysta mörkret, och törs
inte röra mig för att inte skvalpa bort den okända
fröjd, hvaraf hjärtat är öfverfullt. Jag både tror
och inte tror på denna sällsamma sinnets fullhet,
som är ett oväntadt fynd för mig.

Det var som om en hvit fågel länge legat
slumrande i min själs skymning utan att jag vetat af
eller känt det. Men så har jag helt
oförmodadt råkat röra vid den, så att den vaknar och
börjar sjunga sin morgonsång — de lätta
vingarna dallra i hjärtat, och af den eldiga sången
smälter min otros is och förvandlas till tacksamma
tårar. Jag skulle vilja tala, stiga upp, gå och
sjunga, och mötte jag en människa, skulle
jag-begärligt omfamna henne.

Jag ser framför mig Jonas strålande ansikte,
Michails vänliga ögon, Kostjas stränga hånlöje —
alla de kära nya vännerna lefva upp igen, trycka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:26:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/enbikt/0232.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free