Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
En torr värme fläktar emot mig, jag ser strålar
ur nyfikna ögon, och någon frågar:
»Sjunger inte den där också?*
»Han kommer efter, vänta bara!»
Röfvarsångerna hade jag ofta hört, men visste
inte, af hvems ord de voro sammansatta, hvems
ande som lyste i dem, men denna gång förstod
jag det, — sången sade till mig med det gamla
folkets tusen läppar:
»För en ringa tjänst af dig, o människa,
förlåter jag dig en stor synd emot mig!»
De kringstående titta allt nyfiknare på mig och
uppelda mitt sinne.
När gubben slutat sin sång, stiger jag upp och
säger:
»Rättrogne! Nu har ni hört om en röfvare,
som förfördelade folket och plundrade det, men
så slog honom hans samvete, och ban drog åstad
för att rädda sin själ, — han ville tjäna folket
med sin vilda styrka och gjorde det en stor tjänst!
Äfven nu lefva ni midt ibland röfvare, som plundra
och bestjäla er på allt sätt, men hvarmed söka
de väl tjäna er i er nöd? Hvad ha ni sett för
välgärning af dem?»
Skaran trängdes så tätt omkring mig, att det
var som om de omfamnat mig, och deras
uppmärksamhet gaf ökad kraft åt mina ord, gaf dem
klang och skönhet, jag glömde tonen i mitt tal
och allt annat, kände endast, att jag stod liksom
fastare på marken och bland människorna, och
deras tystnad eggade mig alltjämt:
»Tala! Säg hela sanningen, som du ser den!»
Slutligen kommer en poliskonstapel, skriker
»Skingra er!» — frågar, hvad vi väsnas om och
begär att få se passet. Skaran smälter sakta’ bort
som ett moln isolen, och poliskonstapeln vill veta,
hvad jag talat om. Några svara:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
