Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
»Det vill säga, att det är för min skull, som
de råkat i olycka — — —»
Pojken svarar:
.. »Nej, inte för din skull, utan för sanningens!
Ar du kanske sanningen? Äscli, en sådan
skräf-lare!»
Hans ord äro komiska, och själf är han ju en
liten pojke, men det retar mig i alla fall. Jag
vill urskulda mig inför honom, och jag börjar
plocka fram mina tankar, som tiggaren sina
brödbitar ur påsen.
»Ja», säger jag, »det syns, att jag bär inom
mig en stor lögn — — —»
Men han brummar, nagelfarande hvarje mitt
ord, som om ban vore mitt samvete:
»Ja, stor, det förstås! Allt skall du ha större
än andra!»
»Det där har varit i säck, innan det kom i påse»,
tänker jag.
»Det var inte för intet, som Kostinn kallade
dig klockstapel», säger han, »fast inte en sådan,
som när tiden är inne ringer till mässan, utan en
som står och ringer för sig själf, därför att den
är snedt byggd och klockorna i den äro illa
fastgjorda.»
Han teg ett ögonblick och förklarade därpå:
»Jag tycker inte om dig, munk, du är så
främmande»
»På hvad sätt då?»
»Det vet jag inte ... Är du inte ryss? Det
är något, som inte är bra — — —»
Vid ett annat tillfälle skulle jag blifvit ond på
honom, men nu teg jag. Och jag kände mig med
ens alldeles maktlös, dödstrött.
Rundt omkring var natt och skog. Mellan
träden låg ett grått mörker som stelnadt, och man
såg inte, hvad som var skog och hvad som var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
