Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
tet på visan. Hvad min predikan handlade om?
Det minns jag inte längre. Det var så länge
sedan, hela aderton år,—då kan man hinna glömma!
Jag har haft så många olika tankar, och alla ha
de inte passat i stycket.»
Skrattet spelar i hvarenda rynka af det lifliga
ansiktet, och han ser sig omkring, som om bergen
och skogarna voro gjorda af honom.
När det blifvit svalare, gingo han och jag
vidare, och under vägen frågade han mig:
»Nå, hvad är du för slag?»
Liksom en gång förr inför Antoni, fick jag
återigen lust att rada upp alla de gångna dagarna
för mina ögon och ännu en gång se på deras
brokiga anleten. Jag talar om min barndom, om
Larion och Saveli, — gubben skrattar och
skriker:
»Ack, sådana rara människor, sådana Guds
gyckelmakare! De äro den ryska jordens riktiga
blomster, de, min gosse! De förstå att älska
Gud, de!»
Jag förstår inte dessa lofsånger och häpnar
öfver att se hans glädje, men han skrattar, så
att han inte kan gå en gång, — han stannar,
kastar hufvudet bakåt och gastar rätt upp i
himlen, som om han där hade en god vän, åt
hvilken han vill dela med af sin glädje.
Jag säger vänligt:
»Du är litet lik Savelko.»
»Är jag?» skriker han. »Det vore roligt, om
jag vore lik honom! Ack, käre vän, om icke den
rättrogna kyrkan för längesedan i världen utrotat
oss lefvande, så skulle det inte se ut som det
nu gör på den ryska jorden!»
Dunkelt tycks mig hans tal.
Jag talar om Titov — och han tycks liksom se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
