- Project Runeberg -  En bikt /
139

(1909) [MARC] Author: Maksim Gorkij Translator: Walborg Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

139

(let en hel familj, man, hustru och två små flickor,
som dogo af os i badstun!»

Hans läppar skälfde lätt, som om han log, men
ur ögonen sipprade små tårar.

»Om man åtminstone finge dö knall och fall
eller i sömnen, men så kommer sjukdomen och
börjar pina en! — —»

Han kröp ihop, ögonen slocknade, och ban
muttrade sakta, halft åt mig, halft för sig själf:
»Herre! Låt mig lefva om också bara som en
mygga på jorden! — Döda mig inte, Herre! Om
också bara som en lus, en liten spindel!»
»Ack du, din stackare!» tänkte jag.
Men på raststället, när han kom bland människor,
kvicknade ban till och började åter helt morskt tala
om sitt älsklingsämne, döden. Han försäkrade
dem allesammans, att de skulle dö, att de skulle
försvinna från jorden, när de minst anade det, ja,
kanske skulle åskan slå ihjäl dem tre verst längre
bort.

Några blefvo ledsna, andra onda och skällde
på honom, men en ung kvinna anmärkte:

»Mecl stoppad pung känns nog döden tung!»
Och hon sade detta så bittert, att jag särskildt
lade märke till henne, och gubben kom af sig
midt i sitt tal om döden.

Hela vägen ända fram till Lubjon underhöll
han mig och höll verkligen på att alldeles tråka
ihjäl mig. Jag har sett många sådana, som fly
undan döden och fånigt leka kurra gömma med
honom. Dylika dödsångestens offer finnas också
bland de unga, — dessa äro ännu värre än de
gamla, och alla äro de naturligtvis gudsförnekare.
I deras själ är svart som i en skorstenspipa, och
rädslan tjuter och hviner alltid därigenom, äfven
när vädret är lugnt. Deras tankar likna gamla
pilgrimer, — de traska framåt, utan att veta hvart,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:26:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/enbikt/0141.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free