Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dessa iildre arfskiftessedvänjor, till hvilkas innebörd vi i det
efterföljande återkomma, verkade faktiskt som en privilegierad
arfs-rätt. I flera afseenden hade denna sedvanerätt visserligen stöd i den
gällande lagen, nämligen i dennas stadganden om broders rätt till
dubbel artsandel mot syster, om broders rätt till tagelott, samt, om
rättigheten vid arlskiftestvister oeh hörd stvister för den som större
delen ägde att lösa de andra nt, för den händelse att den omtvistade
jorden icke tålde klyfning. Men lagen stadgade intet om en
arfvin-ges företräde framför en annan vid fall af lika arfsandelar, än mindre
om grunderna för den arffallna gårdens värdering eller om
arfvin-garnas öfriga mellanhafvanden i nu betraktade afseenden. Endast
genom kungl. förordningen af den 18 februari 1767 träffades några
märkliga stadganden om arfskiftessedvänjorna i Västernorrland» län.
I allmänhet förfors vid liemmansöfverlåtelser och arfskiften efter den
ofvannämnda sedvanerätten.
Vi skola nu undersöka, huru denna sedvanerätt i närvarande tid
är stadd i ombildning, jämsides med de gamla
släktjordåskådningar-nas upplösning. Öfver de nuvarande arfskiftesedvänjornas
beskaffenhet inom bondeklassen har verkställts en omfattande enquéte biand
olika slag af myndighetspersoner i riket.1 De upplysningar och
uttalanden, som därvid framkommit, ligga till grund för de i den
följande framställningen meddelade faktiska uppgifterna.
Den första fråga, som i detta sammanhang uppställer sig till
besvarande, är i livad män försäljning af licmman under dan gamle
ägarens lifstid till någon af arfvingarna ännu är en vanlig form för bonde
hemmanens öfverlåtande till ny generation. Denna sedvänja var för
de gamla släktjordåskådningarna särskildt karakteristisk. Den
tryggade efterföljden på gården i enlighet med familjefaderns vilja. Med
tyngden af sin auktoritet som husbonde på gården och öfverhufvud
för familjen ordnade denne dessa viktiga förhållanden på det sätt,
han ansåg lämpligt. Sedvänjan i fråga var alltså på sätt och vis
ägnad att redan tidigt hos den uppväxande generationen befästa de
konservativa familjetraditionema. Den utgjorde dessutom ett starkt,
skydd mot gårdens öfvergäng i oskylda bänder, då vid arfskiften
en sådan försäljning af åtskilliga anledningar kan framtvingas.
Nu nämnda spörsmål sammanhänger emellertid nära med den
frågan, i hvad mån undantagsinslitutionan ännu är en vanlig
företeelse i riket. Ty såsom ofvan anmärkts, skedde försäljningarna
under lifstid till en arfvinge fordomdags nästan alltid med betingande
af undantagsförmåner. Detta låg i sakens natur, eftersom den åld-
> EmigratifmKutrfdningcns cirkulär nf 1907 till Dombiifrnndenn p& Inndabygdcn (Jfr Kroigr.*ntr..
Bil. XVII).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
