Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Haf icke så brådtom," svarade jag. "Nyssnämnda
matvaror brukar jag ej bära på mig; men de finnas till
köps vid närmsta gästgifvargård, dit jag nu står på väg.
Gör mig sällskap till Berg, så skall du få ditt
lystmäte fullt."
"Nå, så kom då!" sade Måsse och vandrade åstad
med steg, ingalunda för små eller för långsamma. Sin fiol
med dertill hörande stråke bar han under ena armen; den
andra slängde, som kläppen i en storklocka vid
sammanringningen. Jag följde honom efter på ett par alnars
afstånd.
Några underrättelser om Tok-Måsse torde här vara
på sin plats. Jag får derför säga dig, att han egentligen
är dagdrifvare; men som det yrket hvarken föder eller
kläder sin man, har han derjemte slagit sig på att vara
tokig, hvilken binäring bär sig bra, så att han lefver deraf.
Dag ut och dag in vandrar han från gård till gård, från
by till by, allestädes ett föremål för gyckel och välgörenhet.
Klok skulle han när som helst kunna bli, ifall han sjelf
behagade. Men Måsse är för klok till att bli klok. Han
inser, att då skulle det lycksaliga vagabondlifvet upphöra
och det olycksaliga arbetet vidtaga i stället. På sätt och
vis betalar han de allmoso, han få, med sagor, visor och
polskor. Hvad gyckel angår, betalar han det med
tredubbelt och ännu gröfre gyckel. Om hans politiska åsigter
känner jag ingenting; men jag förmodar, att han anser
fiskaler oeh länsmän för mycket onödiga utväxter på
samhällskroppen. – – –
Under tiden erinrade jag mig, att Måsse kunde sagor,
och genast vaknade min lust att höra sådana berättas.
Denna lust har jag qvar ifrån min barndom. Jag minnes,
huru jag, en fyraårig gosse, satt hela de långa
vinterqvällarna vid min mormors fötter och lyssnade på hennes
sagor. Brasan flammade, spinnrocken surrade och utanför,
i den närbelägna skogen, skakade furorna sina snöiga
grenar. Gumman brukade utfäta sig att, när aftonen kom,
berätta ett visst antal sagor, hvaremot jag, å min sida
utfäte mig att hela dagen igenom "vara snäll", såsom
termen lydde. Vanligtvis tröttnade hon, när hon berättat
halfva antalet, och ville köpa sig fri från andra hälften
med pepparkakor, en för hvarje saga; men aldrig fick hon
mig att gå in derpå: jag tog sagorna och gaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
