Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En liten lustresa, skildrad i bref till Wilhelm von Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emellan nedhängande tråd. Allt sedan voro Anton och
jag de såtaste vänner i verlden; och uppstod någon
oenighet oss emellan, så bilades den lätt med russin och mandlar,
och rörde för öfrigt aldrig något vigtigare ämne, an
mensklighetens förpligtelse att hålla sig ren om näsan, den Anton
väl teoretiskt erkände, men stundom brukade praktiskt
uraktlåta för beqvämlighets skull.
"Hur är det fatt, lille Anton?" frågade jag. Anton
svarade: "a e i – Fidella, den gemena räckan, har – o u y
– bitit bägge benen af min dansmästare – å ä ö."
"Kanhända," sade jag, "har dansmästaren varit
obeskedlig emot Fidella?"
Anton svarade: "a e i – han sparkade henne på nosen
och – o u y –"
"Ja, det är ju, som jag alltid har sagt," inföll jag.
"Piruettenfelt dansar visserligen rätt bra; men karlen har
hvarken moral eller kristendom."
Anton svarade: "a e i – han rådde icke för att –
o u y – han sparkade henne; ty det var jag, som ryckte
på tråden – å ä ö."
De båda kamraternas missöden rörde mitt
medlidsamma hjerta. Jag beslöt att genast lyfta sorgens börda
från Antons skuldror och göra ett par nya ben åt
Piruttenfelt, hvilken, såsom dansmästare betraktad, svårligen kunde
vara sådana förutan. Tid hade jag ju, åtminstone tills
madam-disputationen började. "Gif dig tillfreds, bror Anton!"
sade jag. "Skadan skall snart bli afhjelpt." Och åtföljd
af Anton, som aftorkade sina tårar, gick jag tillbaka till
mina rum samt började der att, med saxen i handen,
bearbeta ett stycke segt papper.
Jag mins ej, om det var högra eller venstra benet,
jag klippte på, då Anton öfverraskade mig med den naiva
frågan: "hur skall man bära sig åt för att göra
menniskoslägtet lyckligt?"
Jag föll i skratt. Hvilka jätteplaner, tänkte jag, som
hvälfva sig i pygméers hufvuden! Men jag hade snarare
bort falla i gråt; jag hade snarare bort tänka på den
bedröfliga förändring, som menniskan lider med åren. Endast
ett barn kan vara ädelt nog att på fullt allvar göra en
sådan fråga som den nyssnämnda. En fullvuxen menniska
är deremot en fullvuxen egoist och frågar blott: hur skall
man göra sitt jag lyckligt? Och, till råga på eländet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
