Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ende på mångfalden, som har form antingen af logisk koordination
eller subordination. Men detta betyder att dessa former äro
motsägande. Den brist på sjelfständighet och sammanhang, som tillkommer
den ändliga verlden, se vi sålunda äfven tillkomma hennes allmänna
tillvarelsesätt.
Men äro dessa former motsägande, så förutsätta de andra former,
som äro af annan art och i förhållande till hvilka de framstå såsom
ofullkomliga. Det icke fullt klara förutsätter det sjelfklara, det, som
icke har fullständigt sammanhang, förutsätter ett strängt helt, efter
hvilket det tnätes. Innehölies icke hos menniskan förnimmelser, som
vore fullkomliga och med hvilka hon kunde jemföra andra, så kunde
hon icke hafva ett medvetande om dessas brist. Redan i tanken
sålunda på ofullkomliga förnimmelser och former ligger tanken på
fullkomliga, som äro de förras mått. Menniskan har också i sitt
medvetande förmer, som äro af annan art än de, hvilka vi nyss betraktat.
Dessa äro för det första fullt vetbara, ega genom sig sjelfva full
giltighet och visshet, samt äro då äfven i sträng mening inre, under det
alla andra i förhållande till dessa blifva ett yttre. Det sinliga
förståndet och dess omedelbara bestämningar äro visserligen i förhållande
till det sinliga medvetandets lägre bestämningar ett inre, men i
förhållande till det förnuftiga medvetandet och dess innehåll får hela
sinlig-heten, äfven hennes former, karakteren af ett yttre. Vidare hänföra
de sig till en verklighet af samma art och hvilken är absolut
nödvändig, de personliga väsendena, och derigenom få dessa former icke
såsom de förra hypotetisk utan kategorisk nödvändighet. Till slut ära
de ett helt i sträng och egentlig mening. Man finner icke hos dem de
motsättningar, som tillhöra det sinligas former. Öfver hufvud gäller
om dessa, att de sammanhänga genom generela bestämningar, men
utesluta hvarandra genom sina speciela. De äro membra disjuncta eller
ingå icke i hvarandras innehåll — utom det att de äfven innehålla
motsats mellan det allmänna och det särskilda. Den ursprungliga
verklighetens former deremot äro samstämmiga och fullt samstämmiga. De
hafva enhet och mångfald och momenten äro närvarande i hvarandra
samt i enheten eller det hela och äfvenså det hela i hvarje moment
eller hvaije bestämning är det hela sjelft på ett visst sätt betraktadt.
De fordringar, som förståndet måste uppställa på ett system i
strängaste mening, vinna här sin uppfyllelse. Nagon motsats, vare sig
mellan subjektet och bestämningarna eller mellan bestämningarna sjelfva,
finnes sålunda icke här.
En omedelbar följd af det nu nämnda är, att den relativa
verklighetens former icke hafva någon omedelbar användbarhet på den ab-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
