Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. List mot list
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
Dervid satte han sig på marken och lutade sig
beqvämt med ryggen uti nischen på muren.
»Ja, ja, ja,» gäspade den andre. »Vet du hvad? låtom
oss turvis sofva en liten stund. En man är nog för
den döde; han springer ej sin väg.»
»Godt,» svarade den andre. Men låt mig först sofva;
ty jag håller ej ut längre. När du blir för mycket
sömnig, så väck mig.» Och ett ögonblick derefter låg
talaren redan försänkt i djupaste sömn.
Men det gick ej bättre för kamraten. Snart satte sig
äfven denne och insomnade - utan att förut hafva väckt
den andre - så tungt att intet kunde väcka honom ur
hans sömn.
En timma derefter syntes Ptahmai åter med en stege
på axeln. Haa ruskade och skakade de sofvande,
- de rörde sig icke. Då ställde han upp stegen,
tog ned liket, och då de båda vakterna voro så
fullkomligt känslolösa, så frestades han att göra de
båda syndarne ännu ett spratt. De hade sina hjelmar
liggande bredvid sig på marken, - han afskar således
bådas hår på högra sidan af hufvudet och aflägsnade
sig sedan för att lugna den väntande modern.
Men då tidigt på morgonen några menniskor gingo förbi
och sågo de båda sofvande sålunda tilltygade, så
stannade de gapskrattande. Deraf vaknade den ene, såg
sig förundrad omkring och sprang derefter förskräckt
upp - att sofva på post bestraffades strängt -
men då han blef varse kamraten och såg huru denne
var till halfva hufvudet klippt kal; kunde han väl
förstå hvarför de andra skrattade och han instämde
äfven med full hals, ryckte den sofvande i örat, så
att denna uppvaknade med ett skri, och ropade till
honom: »menniska, hur’ ser du ut!»
»Knappt hade Öenne likväl fått ögonen öppna förr än
han instämde i det allmänna skrattet, pekade med båda
händerna på kamraten och frågade spefullt: »tänker
du kanhända bli prest? - Presterna hade nemligen
kala hufvuden och måste till och med omsorgsfullt
afklippa ögonbrynen. Sålunda gjorde de sig lustiga
åt hvarandra, tills de kände på sina hufvuden och
märkte att de delade samma öde. De påsatte sig
skamflata sina hjelmar och väntade bäfvande på den
stund då de skulle blifva al-lösta - ty liket, som
de skulle vakta, var borta. Också gick det dem illa
nog. De blefvo till en början för undergående af
ransakning insatta i fängelse och sedan dömda till
hårdt arbete i bergverken. Och konungen? - han var
tröstlös. Amenhotep sade likväl till honom: »Du ser, o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
