Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Egyptens landsplågor - II. Chamsien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djurens vingar ej allenast läst enstaka bokstäfver,
utan hela armeniska oeh kaldäiska ord. De gamle
presterna igenkände ett himlens plågoris i de
förhärjande svärmarna och år 1643 fann en
Erkediakonus i Breslau att hvarje gräshoppa hade
mycket tydligt på sina vingar skrifvet: Annona
moriemini: »I skolen dö i hungersnöd!» – Ja, de
äro märkvärdiga djur dessa gräshoppor!
–-
II.
Chamsien.
Naturen i förändring. – Stormen. – Den nionde af de
tio plågorna. – Femtio! – Den röda sanden. – Samum.
-
Vi äro vid vårdagjemningstiden. Ännu på förmiddagen
gladde vi oss åt den herrligaste väderlek, högt ofvan
oss den rent blå himlen; omkring oss en saftfull och
yppig vegetation; en luft uppfylld af de ljufvaste
vällukter. Vid vår sida flyter den kostliga
Jaro; alla menniskor äro glada, nöjda, lyckliga:
Äro? nej, så var det denna förmiddag, men nu är det
annorlunda. Hettan har stigit till en tryckande höjd;
en pinsam qvalmighet råder i luften; man andas ej,
såsom vanligt, man flämtar; himlens blå färg är
försvunnen, den har ett gulblekt utseende, Solen är
hvit som månan; trädens blad äro ej längre gröna,
löfvens friska, saftiga grönska har blifvit matt
och blåaktig; foglarne flaxa ängsligt hit och dit;
vildbrådet springer skyggt förbi oss; med snabba steg
skynda menniskorna till sina boningar; allt flyktar
och söker skydd, – skydd, mot hvad? Jag vet det icke;
men jag är orolig sjelf; mitt bröst är så beklämdt;
en aning säger mig att en förskräcklig naturföreteelse
är nära – på sådant sätt måste verldens undergång på
förhand förkunna sig.
Nu fördystras himlen, solen antager en kall, död gul
färg. Håret reser sig på menniskan, huden bränner,
det sticker i fingerspetsarne. Nu hvisslar det och
hväser i luften, – hu! hvilken storm! Hvem kan nu
hålla sig upprätt! De starkaste träd böja sig som
hvassrör; kratsch! kratsch! här brister ett midt af,
der uppryckes ett annat med rötterna; kreaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
