Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och stirrade på henne, tills det svindlade i han eget mörka
huvud, men så snart han tänkte på henne med bestämd
klarhet, var det för att djupt beklaga sin vän, ty det
blev honom med varje dag allt säkrare, att Wirén ej
kunde annat än bliva olycklig med en sådan hustru.
Inom Virginias bröst välvde sig först sakta, sedan allt
hastigare nya, olikartade känslor. Hon fängslades av
Borgenstjernas djupt liggande svärmiska ögon, i vilka
hon någon gång för en sekund kastade sin egen blick.
Vad han talade, kort, enkelt, manligt och bestämt, vann
hennes bifall. Hon älskade att höra honom, men inlät
sig aldrig i samtal, utan sökte snarare hämma själva
andedräkten för att ej förlora något ljud från hans
läppar. Det var henne en känsla av obestämd sällhet att
vara honom nära, och för att ej störa detta intryck
undvek hon minsta rörelse, som kunde draga henne ur det
tillstånd, varuti hans närvaro försatte henne.
Ännu hade hon icke redogjort för sig själv detta
ovanliga förhållande, då hon en afton ertappade sig på en
lika märklig som för henne ovanlig och smärtsam
rörelse.
Wirén hade föreslagit, att man skulle fara ut och draga
gäddnot. I den lilla båten fanns, utom assessorn,
Virginia och Borgenstjerna, blott en av drängarna, varför
herrarna funno nödigt att hjälpa till. Borgenstjerna, som
stödde sig med ena foten på båtkanten, sträckte sig
något för långt ut, varvid han ej bättre beräknat balansen,
än att han gjorde en överhalning och hade så när dragit
farkosten med de övriga efter sig.
I samma ögonblick, Borgenstjerna for över bord, gav
Virginia omedvetet till ett skrik. Hennes man vände
sig om av förvåning, och den första osanningen svävade
över hennes läppar, då hon sade: »Jag tror vi kantra!»
»Vi flyta ju helt stilla igen!» sade Wirén och hjälpte
sin vän från det knapphändiga badet åter upp i båten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
