Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Den har kanske då knoppats i en bättre jordmån!»
svarade Lindorm med en lätt suck.
»Hvad», utropade Georgina bleknande, »tror pappa, att
han så snart går bort? O, huru mycket kommer jag ej att
sörja Waldenberg! Han har varit mig nästan som en kär
bror, en innerligt tillgifven vän. Han är så god, så fri från
all sjelfviskhet, och aldrig träffade jag hos någon annan man
så sann mildhet, förenad med så verklig fasthet.»
»Waldenberg förtjenar säkert dessa ädla loford, goda
Georgina, men mins hvad du en dag sade, att döden måste
ovilkorligt vara ljuf, sedan lifvet ej mera förmår skänka
minsta näring åt hoppet.»
»Ja, men Waldenbergs jordiska förhoppningar äro så
anspråkslösa», menade fru Hermer, »att den källa hvarifrån
de taga sin näring, troligen aldrig kan uttorka.»
»Likväl kunde den det!» inföll Lindorm sorgset.
»Men-niskohjertat begär icke alltid lika litet. Den källa, som lugn
och stilla i dag återspeglar de vackra bilderna af våra
oskyldiga önskningar, kan i morgon grumlas och ännu en dag
senare flöda öfver och i sitt uppror sopa bort våra vackra
spegelbilder. Nej, fåfängt utstaka vi gränser för vår
för-nöjsamhet: den låter icke binda sig. Förstås likväl, att här
är frågan endast om de jordiska förhoppningarnes
vansklighet . .. hvad de himmelska beträffar, är Waldenbergs
barna-fromma själ säkert ett tempel för dem.»
Georgina satt tyst. Hon trodde sig förstå Lindorms
mening, men hon kände Waldenberg bättre, åtminstone trodde
hon sig göra det och förestälde sig, att hennes leende,
hennes vänliga samtal skulle för honom vara lifvets högsta
njutning, äfven sedan hennes hjerta uteslutande tillhörde en
annan. Waldenberg kunde icke känna afund: det hade han
sjelf försäkrat. Det föll icke Georgina in, att denna kunde
insmyga sig mot hans vilja och bättre öfvertygelse och att
Waldenberg, ehuru med det ädlaste hjerta, dock var en svag
menniska, hos hvilken svartsjukans demon väl torde finna
en obevakad plats för att dit intränga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
