Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nå, lika godt», svarade Gustaf, »tre veckor eller tre
dagar eller tre timmar, det är det samma: allt har dock
passerat. Men herr pastorn undvek att svara på min första
fråga. Jag tyckte mig känna igen rösterna der ute ... hvilka
äro der?»
»Tvenne herrar, som önska se och tala med baronen.
Den ene kallar sig Hermer och den andre er förvaltare
Waldenberg.»
»Ah, de äro välkomna, mycket välkomna 1 Mina vänner
hafva då icke glömt mig. Arthur är väl också med?»
»Endast dessa tvenne b svarade pastorn.
»Ha, det borde jag vetal» återtog han hastigt och for
med handen öfver pannan. För ett ögonblick rusade blodet
till kinderna, och något saktare tilläde han: »Jag borde ju
veta det... han har annat bestyra. Men var god, herr
pastor, och låt mina gäster komma in!»
Pastorn aflägsnade sig. Lindorms blick följde honom,
till dess han tillslutit dörren. Då sammanknäppte han de
afmagrade händerna och hviskade med en djupt smärtfull
ton: »Constance, arma älskade vän! Du lofvade mig ju
ofta, att då din själ funnit frid, skulle äfven min vinna den.
Nu är du lycklig, sedan du blifvit förenad med den du
älskade öfver allt annat på jorden. Men jag, när skall jag
uppnå mitt mål? Arthur, Arthur», mumlade han otydligt,
»se, kommer han icke i Mullers skepnad och stjäl min andra
brud, min rätta brud! Jag ser honom ju hvarje natt. O,
Arthur, falske förrädiske vän, vänta, vänta! Du måste först
kämpa med mig: utan strid skall du icke hafva henne.»
Han reste sig häftigt upp, men sjönk genast, kraftlös
af ansträngningen, ned till baka på hufvudkudden. Sådan
var han oafbrutet. Efter hvarje ögonblick af ljus och
redighet följde alltid någon förvirring. Då Hermer och
Waldenberg inträdde, hade han tillslutit ögonen och syntes hafva
glömt, att de funnos der. Tysta drogo de inkomna sig till
baka, men uttrycket i de betydelsefulla blickar, de vexlade,
sade dem huru förfärligt de båda voro skakade öfver denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
