Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M. är en småstad, och jag hoppades, att något sqvaller
tillfälligtvis skulle hjelpa mig på spåren, men jag var icke
i stånd att uppsnappa ett enda ord om det ämne, som
uteslutande beherskade min själ.
Blott få dagar uppehöll jag mig der. Sedan begafjag
mig ut på vinst och förlust åt hvad håll ödet ville styra
kosan. Jag ströfvade omkring i alla rigtningar på flera mils
omkrets kring staden, men hvarje afton voro mina krafter
åter förgäfves uttömda.
En förtviflan, nära gränsande till vansinne, höll mig
spärrad i sina starka fjättrar. Min kropp blef allt svagare
i följd af min fullkomliga likgiltighet för uppfyllandet af de
materiella behofven: den dukade under och ville snart icke
bistå den derinom herskande anden.
Under detta farliga tillstånd företog jag mig en ny färd
eller, rättare, ett slags kringsläpande af min varelse. Men
detta är blott ett oredigt minne: jag vet endast att en dvala
snart inträdde, hvilken välgörande döfvade både själens och
kroppens plågor. Jag kände intet, utom ett besynnerligt
lugn, en söndring från det yttre lifvet.
Då jag åter första gången efter inträdandet af nämda
försvagningstillstånd, vaknade med redig tanke, fann jag mig
liggande i en främmande kammare, och vid min säng stod
en andlig man af ett välvilligt utseende. Förundrad frågade
jag hvar jag befann mig.
»I en samarits boning!» svarade han. »Jag fann er
för tolf dagar sedan utan sans liggande på landsvägen, som
för hit. Jag bragte er hem till prestgården, lät åderlåta
er och skaffade all den hjelp, som här var möjlig. Jag
tackar Gud, att jag ändtligen sett er vakna till känsla af
det närvarande.»
»Gifve Gud jag aldrig vaknat!» suckade jag, »Lifvet
är den sämsta gåfva, man kan erhålla, då man icke har
någon ifrigare. önskan, än att bli det qvitt.»
»Tala icke så ogudaktigt, unge man», yttrade presten
förmanande, »om ni icke vill, att jag skall ångra de omsor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
