Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rummet hade ett bättre och trefligare utseende än det
föregående vi skildrat. Väggarne voro hvitlimmade, och för
fönstren hängde vackra gardiner. Stolarne, ehuru ytterst
gammalmodiga, med höga ryggstöd, befunnos stoppade och
försedda med snygga öfverdrag. En stor sparlakanssäng och
en mindre soffa med mjuka dynor fulländade möbleringen.
Här och der i rummet syntes strödda frun timmersarbeten.
En cittra stod liksom bortglömd, i ett hörn, och samma
förhållande syntes det äfven vara med ett bord, öfverfullt af
ritsaker.
Sådan var anblicken af sjelfva rummet. Låt oss nu
betrakta hvad som föregår der inne!
På soffan låg en ung qvinna af högst nitton års ålder.
Hon bar djup sorgdrägt, och det oordnade hårets korpsvarta
flätor föllo vårdslöst ned öfver hennes axlar. Kindernas färg
var den kalla snöytans: icke ett spår af rödt syntes qvar
hvarken på dessa eller läpparne. Och de stora
sammets-svarta ögonen voro skymda af en slöja, som aldrig klarnade.
Hon hvilade hufvudet mot en hand, hvars hvithet och
utmärkt ädla form säkerligen hade få täflande likar. Det hela
af denna qvinnas utseende och ställning framtedde något
sällsynt skönt konststycke . . skada blott att, då bilden väcktes
till lif, det var naturen och den qvalfulla verkligheten, icke
konstnären, som frambragt det heliga uttrycket af sorg och
undergifvenhet på den alabasterhvita pannan samt i hvarje
särskildt drag af detta oändligt rörande och fina anlete. Så
som hon nu låg, syntes hon ha inslumrat, men djupa och
täta suckar förrådde, att det blott var ett tillstånd afdvala,
ingen välgörande sömn.
Hedda nalkades sakta till soffan: »Téet är inne, hennes
nåd., när får jag lof att slå i?» Intet svar följde, hvarför
hon litet högre återtog: »Får jag slå i en kopp té och sätta
fram det lilla bordet?»
»Nej, tack, goda du!» svarade den unga damen, och
det hördes tydligt att hvarje stafvelse var henne en plåga
att uttala.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
