Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
helt öppet, , så att ryttjmästaren hörde det:
“Men, i lefvande guds namn, hennes nåd skall
väj inte ta lifvet af sig heller!"
Då väckt till en besinning, som alltför
länge slumrat, såg Ludvig bestört upp på sin
hustru, som satt der och höll lilla Charlotte på
sitt knä:tt Goda Lavinia, jag glömmer dig alldeles
för mina stackars små! Förlåt, förlåt
minsjelf-viskhet.. Ja, du anstränger dig för myeket, det
går icke an — låt mig ta lilla Charlotte, och
gå du in och lägg dig en stund i kabinettet!“
Lavinia hörde på rösten att den väl var
orolig, men ipk$ varm. “Och hvarföre skulle
den vara det?“ sade hon till sig sjelf. “Hvad
är jag för honom eller hanför mig? Ingenting!
Och när barnen äro borta, ty nog gå de bort,
då är här ingen som behöfver mig.“
Hon trädde in i sitt lilla älsklingsrum och
försökte att hvila sig på soffan. Men inom
henne fans en oro, som ej medgaf någon
hvila; och ur stånd att somna, gick hon ut i
salongen att, ifall grefven vore der, spraka
litet med honom, som under närvarande tid i
allt högre och högre grad stigit i Lavinias
ynnest.
Det var väl icke ofta under dessa
bedröf-velsens veckor hon träffade honom, men när det
skedde, kände hon sig lycklig, lugn och
tillfreds, ty grefve Adrians väsende var alltid
detsamma: vänligt, aktningsfullt, förekommande,
stämpladt af en inneboende välvilja, en inne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
